Maggie Nelson, omslag formgett av Suzanne Dean
95 s. Jonathan Cape 2017 (2009)
På svenska Blått, Modernista (2017)
Kan man förälska sig i en färg, exempelvis rött? Och i så fall, vad är det mer exakt man förälskar sig i? Är det smaken av jordgubbar, eller vallmoblommorna på ängen, eller känslan av den röda tröjan mot hårstråna på armen, eller rodnaden i huden där någon man älskar lutat sig, rivit, kyss eller klämt? Den amerikanska poeten och författaren Maggie Nelson (f. 1973) försöker besvara frågan i Bluets, men den färg hon förälskat sig i, om man nu kan, är ”blått”.
I 240 vad Nelson själv kallar ”förslag” (en. ”propositions”) men som inte med enkelhet låter sig definieras tillsammans utan kan vara betraktelser, aforismer, funderingar, citat, frustrationer och mycket annat, beskriver hon sin relation till färgen blå. Framförallt rör sig avsnitten utifrån tre linjer: den faktiska färgen blå, en relation med en person hon kallar ”the prince of blue” som tagit slut och vänskapen med en kvinna som förlorat rörligheten från nacken och neråt efter en olycka. För att förstå detta tar hon stöd av Joni Mitchell, Johann Wolfgang von Goethe, Billie Holiday och Yves Klein men snarare än att söka svar är det någon form av frid hon söker. Dragningen till blått är också, i någon mån, en aversion mot andra färger, dragningen till hennes ”prince of blue” är också, i någon mån, ett konstruerande av ett utrymme (blått) där hon kan vara utan honom, och hennes väninnas fortsatta liv behöver hela tiden bekräftas utifrån hennes smärta för att inte någon ska få för sig att hon har det bra när hon trots allt försöker leva.
Bluets är, utöver allt annat, en meditation över livets svårigheter. Om än med helt andra ord och helt andra uttryck påminner den om You Always Change the Love of Your Life (for another Love or another Life) av Amalia Andrade i det att det är skrivande som livshantering, eller coping, när saker inte blir som man tänkt sig. Att söka ljuset snarare än trösten, att värdesätta det man trots allt fortfarande har och inte jaga det som förlorats. Att göra utrymme för sorgen, genom ord, för att i slutändan, omformulera sig själv och sin plats i världen.
Bluets är en vacker, sorgesam liten skrift, en perfekt bok mellan två böcker, en bok att förlora sig i en stund, och att bära med sig.