Originaltitel: Knowing
Regissör: Alex Proyas
Manus: Ryne Douglas Pearson, Juliet Snowden och Styles White
Språk: Engelska
Land: USA och Storbritannien
Svensk premiär: 8 maj 2009
Längd: 121 minuter
Knowing vållar mig stora problem. När jag sett klart den vet jag inte riktigt vad det är jag sett och filmen talar till mig dels på ett intellektuellt plan, dels på ett… Vi kan kalla det emotionellt plan, även om det inte är riktigt det jag menar. Tyvärr är skillnaden mellan planen så stor och planen i sig väger ungefär lika för min bedömning. Därav det något ambivalenta omdömet som kommer.
En skola i Lexington grävs en tidskapsel ned 1959. I den finns elevernas bilder av framtiden så som de trodde att den skulle vara och tanken är att eleverna på skolan 50 år senare ska gräva upp och titta på bilderna. Så blir också fallet och Caleb Koestler (Chandler Canterbury) råkar komma över en teckning som bara består av en massa siffror. Calebs pappa John (Nicholas Cage) blir besatt av siffrorna eftersom de, enligt honom, har förutspått, med datum, dödsantal och koordinater, alla stora olyckor fram till nu och dessutom tre olyckor som ännu inte varit.
Nå, det här verkar väl vara en ganska ordinär skräckfilm med en pappa som blir besatt och jag tycker faktiskt det är rätt bra. Tanken med tidskapsel och förutsägelserna är balla och skulle kunna leda till vilken typ av historia som helst, och fortsättningen och twisten är väldigt häftig, men också oerhört störande. Jag kommer att spoila slutet, så om någon inte är intresserad så är det kommande stycket läge att hoppa över, det kan dock göra mitt slutomdöme något förvirrande.
Flickan som skrev siffrorna 1959 hörde röster som räknade upp sifforna. Det gjorde att hon var lätt missanpassad. Rösterna visar sig komma från änglar eller utomjordingar eller liknande och – det här hänger inte jättebra ihop – deras uppdrag är att föra de utvalda (en flicka och en pojke) till en ny planet där livet kan börja om. Med andra ord, filmen skulle kunna vara gjord av antingen scientologer eller kreationister i syfte att visa upp hur deras teorier fungerar (eller mer diplomatiskt: hur det kan ha gått till) och det gör mig väldigt skeptisk i och med att signalerna är relativt subtila fram till slutet där deras triumf visas upp. Samtidigt visar ju filmen, mer eller mindre omedvetet från skaparnas sida, att både scientologerna och kreationisterna berättar sagor där handlingen gör sig bäst på film.
En annan av filmens förtjänster är att den är snygg, trots att den är tyngd av datoranimerade effekter känns de alltid trovärdiga och det är ju alltid en fördel. Vi får vara med mitt i en tunnelbanekrash och vi får se hur brinnande djur springer genom en minst lika brinnande skog. Snyggt och fasansfullt.
Nu måste jag ju ändå tillstå att det intellektuella vinner kampen om mitt omdöme (den här gången). Trots att filmen är snygg och cool så kan jag inte låta bli att störa mig på den propganda som Knowing utstrålar. Med ett lite smartare utförande hade filmen kunnat vara riktigt bra, men i det här fallet tog personerna bakom filmen kortaste vägen och nådde därmed inte hela vägen fram – eller ens halvvägs.