Döda poeters sällskap

Originaltitel: Dead Poets Society
Regissör: Peter Weir
Manus: Tom Schulman
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1989
Längd: 128 minuter

Den karismatiske professorn John Keating (Robin Williams) tar över en klass på den strikta internatskolan som han själv en gång i tiden var elev på. I klassen finns en lång rad lovande elever som inte riktigt blommat ut. Genom originell och av sina kollegor ifrågasatt undervisning får Keating eleverna att börja tänka själva utan att fastna i skolans och samhällets ideal. När eleverna finner Keatings årsbok och får reda på att denne varit medlem i något som kallades Döda poeters sällskap blir de inspirerade och startar i hemlighet upp föreningen igen, till skolledningens stora förtret.

Av någon anledning var jag inte alls såld på den här filmen när jag såg den första gången. Jag verkar dock ha mognat sen dess och nu finner jag filmen riktigt bra. Det är en intressant historia och intressanta personer som målas upp, en konflikt mellan konformitet och självständighet som ofta är aktuell. Det är lätt att vara fri, det är lätt att stå emot – eller? Nja, det är en romantiserad bild (vilket jag tycker är bra) och kanske gör det sitt till för att beröra tittarna.

Och om inte det är nog finns det en uppsjö duktiga (och en del mindre duktiga) unga skådespelare som känns så naturliga i sina roller. Det är en fröjd att se framförallt Robert Sean Leonard, Josh Charles och Gale Hansen.

Jag tycker, som sagt, att Döda poeters sällskap är bra mycket bättre nu än vad den var för några år sedan – så pass bra att jag inte har något emot att rekommendera alla att se den.