Låt mig inleda med en brasklapp. I mitt frilansande har jag haft förmånen att få formge flera av Dibb förlags böcker, vilket å ena sidan gjort att jag har ett extra gott öga till förlaget, å andra sidan gjort att jag mycket sällan funnit mig på den läsande sidan av deras utgivning. Så, ett “äntligen” är kanske på sin plats. 

Nå, på juldagen 1996 hade musikalfilmen Evita premiär. I filmens sannolikt mest kända scen kliver Madonna och Jonathan Pryce ut på balkongen på presidentpalatset Casa Rosada som paret Perón för att möta folket som samlats på Plaza de Mayo. Madonna sjunger “Don’t Cry For Me, Argentina” och gissningsvis tänker väldigt få på Sverige eller Linköping under tiden, men kopplingen är mindre långsökt än man kan tro. I biografin För mig finns i världen tre städer: Rom, Buenos Aires & Linköping undersöker journalisten och författaren Johan Sievers (f. 1956) Linköpingsfödde arkitekten Henrik Åberg som kom att vara Argentinas nationalarkitekt under ett decennium på slutet av 1800-talet och sedermera kom att rita just den balkong som paret Perón mötte Buenos Aires på och det regeringspalatset. 

Henrik Åberg (1941—1922) föddes på julafton 155 år innan filmen hade premiär som äldsta barnet till en lokal källarmästare. När fadern hastigt gick bort och barnen hamnade under förmyndarskap fick Åberg nog och drog som 14-åring till sjöss. Via Rio de Janeiro och Melbourne tog han sig till Indonesien innan han vände hem för att till slut kompromissa med förmyndaren Sahlström att om han inte fick bli konstnär skulle han åtminstone bli arkitekt. 

Gott så. Studier, som aldrig verkar ha varit Åbergs grej riktigt, inleddes och i en tid där många flydde undan det svenska armodet för att söka lyckan i Nordamerika fick Åberg och kollegan Carl Kihlberg rådet att fara till Argentina, ett land som efter år av oro äntligen började finna stadig mark att vila sina storslagna ambitioner på. Och där fann Åberg, som tog sig namnet Enrique Aberg, sin bästa jordmån. På statligt uppdrag ritade han flera byggnader i Buenos Aires, Córdoba och Rosario och fick snart anställning som lät honom utnyttja sina dubbla stolar till att skaffa sig en förmögenhet. (En modell som tycks ha förts vidare av dagens välfärdsoligarker.)  

Tillbaka till Europa och Sverige flyttade han som en rik man som äntligen skulle få följa sin riktiga passion: måleriet. Tyvärr var väl hans tavlor aldrig särskilt bra och ambitionen att bli en erkänd konstnär var det som fram till hans död stod i vägen för att Linköping skulle kunna bygga ett museum värt namnet. Något som blev möjligt när Åberg innan sin död testamenterade en stor summa pengar för ändamålet utan kunna genomdriva några motkrav. 

Trots emellanåt knapphändiga uppgifter har Sievers skrivit en väldigt fin biografi om den äventyrliga arkitekten som inte alltid kan ha varit så enkel att ha att göra med. Ibland tvingas författaren brodera ut lite i kvalificerade gissningar, men det gör inte särskilt mycket. Tvärtom blir det som en pusselbit i den visionäre och rastlöse Åbergs berättelse som gjort stora avtryck långt utanför Sveriges gränser utan att egentligen alls låta sig fastna i något beständigt. I en tid där ens plattform är minst lika viktigt, om inte viktigare, än vad man faktiskt gör är det något oerhört befriande i att läsa historien om någon som bara gjorde sitt, om än inte alltid med fantastiska resultat. Det kan man gott skänka en tanke nästa gång man ser Madonna blicka ut över Plaza de Mayo och ta ton.