Ingvild H. Rishøi, i översättning av Marie Lundquist, inläst av Philomène Grandin
2 h 34 min. Flo förlag 2021
I original på norska Stargate. En julefortelling (2021)
Det är fler än jag1 som skriver moderna julberättelser och en av dem som lyckats riktigt bra är norska Ingvild H. Rishøi (f. 1978) vars Stargate utan tvekan har viss klassikerpotential, som en piggare Flickan med svavelstickorna eller Kajsa Kavat. Inläst av Philoméne Grandin känns den som given lyssning så här innan dopparedagen.
Systrarna Ronja och Melissa bor med sin alkoholiserade och hopplösa pappa som nu, inför jul, fått jobb som julgransförsäljare. För 10-åriga Ronja är det smått magiskt, de har aldrig haft råd med någon julgran, men kanske, kanske i år? När pappans suparkompisar drar ner honom i skiten igen (utan större ansträngning) får 16-åriga Melissa hans jobb och hon gör det bra, i synnerhet när hon får hjälp av Ronja som definitivt ser ut som ett fattigt barn värt att ömma för (eftersom hon är ett fattigt barn).
Utöver att Stargate utspelar sig kring jul med allt vad det innebär av granar och sånger har berättelsen flera andra ingredienser som på något sätt förväntas vara med. Ömsint hjälp från oväntat håll, ett barn som ska födas, någon som gör sitt bästa vilket kanske inte är gott nog och en god dos övertygelse om att det spelar någon roll vad vi gör fast att läget är så förtvivlat svårt. Givet att jag nyligen såg den alldeles förskräckliga julfilmen Santa Buddies. Julkul med valpgänget (2009) talar jag av erfarenhet när jag säger att ungefär samma ingredienser kan bli något otroligt dåligt. Inte här dock. Det är inte sentimentalt eller plastigt, tvärtom är Rishøi här, liksom i den tidigare Vinternoveller (2014) skicklig på att balansera precis rätt, att inte låta misären ta över, inte heller låta det vara för enkelt (eller här: för juligt).
Rishøi har, baserat på de två böcker jag läst åtminstone, satt sig att skildra utsatthet utan att döma, utan att förenkla och utan att låta utsattheten bli det ända mätvärdet för människovärde. Där andra vältrar sig i elände väljer hon att liksom knyta snören mellan de små lyckorna, i synnerhet när perspektiven är barnens, vilket skapar i mitt tycke mycket trovärdiga porträtt. Jag hoppas att det speglar hela hennes författarskap och ser fram emot att upptäcka det.