Den här tvivelaktigt skönlitterära texten hittade jag på min hårddisk och den var daterad 2004-04-20. Då var jag 18 år och trodde jag var rätt ball, trots allt. Men, som ni ser, är detta ett stycke förnedring som jag inte annat än kan skratta åt idag. Lyckligtvis är det också ett bevis på att jag kommit bra mycket längre sedan dess. Hoppas jag.
Mörka och ljusa vägen
Att skilja på rätt och fel i en värld där de styrande människorna vill få oss att tro att allting bara är svart och vitt, är inte enkelt. Det goda, riktiga och ljusa ställs mot det onda, felaktiga och mörka som aldrig förr. Det är krigens och terrorns tid där allt är gott eller ont, rätt eller fel, ljust eller mörkt.
Det var tivoli i den lilla staden. Alla var där, stora som små. En del hade familj eller vänner med sig och en del var där ensamma. Jag var där ensam.
När jag gick där mellan alla fantastiska karuseller och berg-och-dalbanor, sockervaddstånd och lotteribås, alla glada barn och lyckliga vuxna, allting var underbart. Här fanns inget ont. Mitt filosoferande avslutades abrupt då jag snubblade in i en såndär fånig ödesmaskin, ni vet, en såndär där man lägger i en femma och får ut en liten lapp där det står om ens öde på. ”Javafan” tänkte jag och grävde fram en femma ur byxfickan och stoppade i och mycket riktigt, det kom ut en lapp.
”GÅ MOT GRANNSTADEN!”
Vad betydde det? Jag tittade en stund på den, vred och vände och till slut hamnade den i fickan och min promenad genom tivolit fortsatte.
Några veckor gick och en morgon vaknade jag av ljudet från väckarklockan. Tvättid. Jag samlade ihop det översta lagret smutstvätt och traskade ner till tvättstugan. Jag möttes av en stor, gul och svart skylt. ”TÖM ALLA FICKOR” stod det, så jag började tömma fickorna. I en av fickorna fiskade jag upp den där lappen igen. När jag läste på den gnagde sig nyfikenheten fast i mig. Nej, jag tror inte på sådant, men det kan ju vara något…
Tvättandet fortsatte och mitt funderande kring lappen fortsatte. Det kan ju vara en rolig grej att se vad som händer om jag går till grannstaden, tänkte jag.
Sagt och gjort, när tvättiden var slut gick jag upp, dumpade de rena kläderna på sängen, slet fram en väska från bråten på golvet och packade ner lite av varje som kan vara bra att ha på en färd som denna. När allting var packat tog jag väskan på axeln och började traska mot grannstaden, ungefär tre mil bort.
Jag hann inte gå så långt innan jag kom fram till ett vägskäl. Där fanns två skyltar, ”<- Den ljusa vägen” och ”Den mörka vägen ->”.
Jag tog den ena vägen.