Gerald Murnane, omslag formgett av WH Chong
174 s. The Text Publishing Company 2012 (1982)
På svenska Slätterna, Albert Bonniers förlag (2005)

Landmassan som utgör huvuddelen av Australien (oavsett om vi syftar på kontinenten eller staten) är obegripligt stor. Det ryms nästan 17 Sverige, exempelvis. Större delen av befolkningen bor i kustområdena och resten är … ja, vad? Inte ens författaren Gerald Murnane (f. 1938) som aldrig lämnat landet kan, om man får tro hans roman The Plains riktigt sätta fingret på vad som egentligen är Australiens inre. Det är nästan som att det är två länder (i ordets vidaste bemärkelse). Huvudpersonen, en filmmakare som beger sig till slättlandet, uttrycker i bokens inledning: ”And I cannot even say that at a certain hour I knew I had left Australia.”
     Huvudpersonen befinner sig hos en familj på slätten och ska därifrån försöka fånga slättlandets väsen, om man så vill. Det gör han dels genom att befinna sig där och försiktigt utforska det som i förstone ser ut som ett stort intet men som visar sig kanske vara mer riktigt än de tydligt definierade landskapen, städerna och liven vid kusten. Jo, allt ser kanske ut som vidsträckta fält av tomrum, men det finns alltid en ny ansamling blommor, en ny kulle, en ny nyans av landskapet i en i det närmaste oändlig variation. Här, till skillnad från vid kusterna, finns utrymme för fantasi, för överraskningar, för något ogreppbart som eventuellt är mer verkligt en verkligheten själv. Huvudpersonen återger vad en kompositör han mött berättat:

When his music was performed, the members of the orchestra were stationed far apart among the audience. Each instrument produced a volume of sound that could be heard only by the few listeners nearest it. The audience was free to move around—as quietly or as noisily as they wished. Some were able to hear snatches of melody as subtle as the scraping together of grass-blades or the throbbing of the brittle tissue of insects. A few even found some spot from which more than one instrument was audible. Most heard no music at all.

Det är en fin illustration över slätternas ogreppbarhet, men icke desto mindre upplevde kompositören sorg över att aldrig förstå sitt ämne.
     Dels gör huvudpersonen en i det närmaste antropologisk studie över de slättfolk som han där finner. Han identifierar två grupper, The Horizoners och The Haremen, vilka tycks ha inte bara egna perspektiv på slätterna, utan även egna sedvänjor vilka inte enkelt låter sig sammanfogas. Huvudpersonens redogörelse är tydligt ur en utifrånposition, inte utan fantasy-drag, vilket dels ökar den främmande auran kring slätterna, dels kan läsas som en postkolonial kommentar kring hur man utifrån tar sig friheten att förenkla det komplicerade och förvägra de andra en full palett av motstridiga uttryck, detta trots att de tycks vara mer än kapabla till djupgående resonemang kring, inte minst, deras egna tillvaro. Huvudpersonen tycks inte reflektera nämnvärt över det dock, utan gör det snarare till ytterligare en dimension i slättlandets outgrundlighet.
     Murnane däremot, sätter läsaren i en berättelse som egentligen saknar figurer, handling och, tja, händelser överhuvudtaget. Den som söker starka narrativ kanske kommer bli besviken och det är som att man, romanens ringa längd till trots, lyckas gå vilse i något mycket större. Det är svårt att få fäste med blicken men det finns å andra sida hela tiden nya saker att upptäcka. På så sätt, antar jag, är The Plains i någon mån en, av många, manifestationer över det slättland den misslyckas med att till fullo fånga.