En sommardans

En sommardans kom till våren 2004. Tanken var att den skulle bli en barnbok, men som ni ser om ni läser vidare, är det förmodligen ingen bra sådan (eller ni kanske inte håller med?). Slutet är kanske lite rumphugget, men jag har inte gjort annat än små redigeringar innan jag lade upp den, så det finns helt klart plats för ytterligare förbättringar.

Tove satt på bryggan och dinglade med benen. Hennes sommarlov hade precis börjat och var kunde vara en bättre plats att spendera den, än på bryggan vid sjön? Hennes långa hår böljade sakta för vinden, medan hon tittade ner på de små fiskarna som ivrig simmade omkring. De tidigare åren hade hennes morfar varit med och de hade suttit tillsammans och metat. Nu fanns inte morfar mer och hennes lust att fiska var som bortblåst.

”Tove, kommer du? Maten är färdig!”

Hon hörde hur hennes mormor ropade uppifrån huset och hon reste sig hastigt och skyndade upp för den smala stigen genom det höga gräset. Tove hade fått lära sig att om man stampade hårt i marken så höll sig ormarna borta. ”Bamp, bamp, bamp”. Det fanns nog ingen som kunde stampa som Tove.

Uppe på altanen hade mormor dukat upp med pannkakor, vaniljglass och sylt och Tove kunde knappt hålla sig tills mormor sagt att hon fick ta för sig. Ett stort lass pannkakor landade på tallriken. Mellan tuggorna kunde hon höra hur mormor satt och skrattade:

”Håhå, jaja, vilken aptit du har!”

Tove brydde sig inte om att svara, hon hade ju pannkakorna att tänka på.

Allt eftersom lasset på tallriken krympte kände Tove hur hennes mage var på väg att spricka, men vad gör man inte för mormors pannkakor?

Hon tackade för maten, sprang in med tallriken i köket och lade sig i gräset precis ovanför stranden. Det tog inte många sekunder innan Tove somnade med solen i ansiktet och gräset kittlandes mot hennes fötter.

Hon drömde hur hon dansade runt på en äng, utan minsta tanke på ormarna som kunde lura i gräset. Runt henne samlades alla möjliga djur för att studera hennes dans. Hon dansade och det ljusa håret virvlade i de ljumma sommarvindarna.

På en bänk, under ett träd mitt på ängen satt morfar. Med ens slutade hon sin dans och rusade för allt vad hon kunde mot morfar och hans utsträckta armar. Morfar ställde sig upp och Tove kastade sig i hans famn. De började dansa tillsammans och deras dans fortsatte långt över ängen. Det började skymma, och sommarsolens sista strålar gav ett blekrött ljus över ängen.

De satte sig ner i det svala gräset och såg på varandra.

”Vi fiskar imorgon.” viskade Tove.

”Javisst, gumman min…” nickade morfar stilla medan han drog sin åldrade hand genom hennes hår och han kunde höra hennes djupa andetag när hon somnade in, med huvudet i hans knä.

Tove vaknade upp med ett ryck. Hon satte sig upp i sängen och såg sig om efter sin morfar. Han syntes inte till. Mormor hade varit uppe länge när Tove kom ner från sitt sovrum.

”Var är morfar?” frågade hon försiktigt medan hon spanade fram och tillbaka.

”Men lilla gumman, morfar är inte här, det vet du väl?.” Mormor avslutade meningen med en suck.

Tove kom ihåg hur hon hade somnat i gräset, och hur hon dansat över ängen, men det var bara en dröm. Hon måste hitta ängen, hon måste hitta bänken, hon måste hitta morfar. Efter en stunds funderande över lite frukost, kom hon fram till vad hon måste göra. Hon kilade upp till sitt sovrum och packade sin röda ryggsäck som hon fått av sin morfar. När mormor försvann för att handla passade Tove på att göra i ordning några mackor som hon kunde ha på sitt sökande efter morfar. Den kvällen gick Tove och lade sig tidigt.

Fyra på morgonen ringde hennes väckarklocka. Hoppas inte mormor hörde! Tove tog sin väska och smög ner för trappen. På bordet i det ödsliga köket låg mormors katt. Den verkade inte bry sig om Tove så hon lät den vara och öppnade dörren ut till altanen.

Det hade redan varit ljust i flera timmar och daggen låg som en matta över backen. Med mjuka steg trippade Tove fram över gräsmattan. Inga ormar kan ju vara vakna nu, tänkte Tove.

Hon hade bestämt sig för att ta vägen genom Anderssons kohage. Hon och morfar hade ofta varit där och klappat på korna. Den här gången låg de och sov så hon kunde tyst tassa förbi dem.

På andra sidan hagen fanns en gammal skog där många märkliga varelser fanns. Tove hade inte varit där själv, men morfar hade berättat om skogen och dess innevånare. Det måste vara vägen till morfar. När Tove kunde skönja grinden på andra sidan började hon, i sin iver att komma till skogen, att småspringa.

Efter vad som kändes som en oändlighet kom hon till slut fram till grinden. Den stod på glänt. Kanske hade redan morfar varit här? Kanske var han alldeles i närheten? Från grinden ledde en stig rätt in i skogen och Tove började småspringa ivrigt spanande efter morfar. Hon var så upptagen i sitt spanande att hon inte märkte hur hon sprang rätt in i en stor ek. Det blev en rejäl smäll och hon föll handlöst till backen.

Medan hon låg där hade mormors katt, som lyckats smyga efter Tove, kommit fram till henne och började stryka sig mot hennes fötter. Med ens vaknade Tove till. Först yr och förvirrad, sedan klarnade allt. Hon var ju på väg till morfar.

”Trodde du att du skulle kunna smita ifrån mig?” sade katten.

Tove skakade på huvudet och tittade på katten:

”Pratade du med mig?” frågade hon chockat. Hon hoppades att katten inte skulle svara men det gjorde den:

”Ja, ser du någon annan jag kan prata med här?” Katten tittade sig långsamt omkring och Tove följde hans blick.

”Nä, men…” Frågorna hopade sig i hennes lilla huvud, men bara en fråga kom ur henne. ”Vill du hjälpa mig leta rätt på morfar?”

”Tja, jag har väl inget bättre för mig, antar jag” svarade den.

Tove svarade inte, hon var bara väldigt förvirrad men hon reste sig upp med skakiga ben, inte helt återställd efter smällen. Efter några minuter av ihärdigt återvinnande av balansen fortsatte Tove att gå, nu med katten bredvid sig.

Deras färd fortsatte genom skogen och solens varma strålar värmde upp stigen vartefter de gick. Det var en underbar dag och Tove njöt, dessutom kunde hon känna att hon var på rätt väg. Men det var några saker som hon inte kunde släppa. Hon tittade ner på katten och frågade:

”Varför följde du efter mig? Var lärde du dig prata?”

”Oj oj, svåra frågor. Jag följde efter dig för att livet i din mormors hus inte är särskilt intressant och när jag såg att du smög dig iväg tänkte jag att du kanske skulle kunna roa mig en stund. Jag har alltid kunnat prata men hur skulle det se ut om jag spatserade runt och pratade. Människorna är inte riktigt vana vid det, vet du. Dessutom är ni så bra på att prata själva, så jag behöver knappast göra det jag med.” Katten suckade lite och såg bort på stigen. ”Redan när jag var kattunge kunde jag prata. Det var bara din morfar som förstod sig på mig. Han berättade om sina resor, om hur han mådde och om hur mycket han älskade dig.”

Tove svarade inte. Hon hade svårt att förstå vad katten sagt, men efter några minuters ihärdigt funderande bestämde hon sig för att inte tänka på det mer och fortsatte att titta efter sin morfar.

Färden fortsatte och det började lida mot kvällning när de såg slutet på skogen. Tove började småspringa och katten skuttade fram strax efter. När de till slut kom fram till skogbrynet såg de ut över ett stort sädesfält. Stråna vaggade för den milda brisen som susade fram över marken.

Katten gick på helspänn, som om han märkt något och nu var på jakt efter det. Plötsligt fick katten syn på något och smög bort från stigen in mellan de höga stråna. Tove stannade upp och tittade nyfiket på katten som nu lagt sig i anfallsposition en bit in. Ett högt skrik, några pip och ett aggressivt jamande hördes och Tove sprang in efter katten. Hon såg inte katten, men ett tydligt spår var lämnat så Tove hade inget problem att hitta. Hon hörde skriken och smög sig närmare. Där, i en liten glänta mellan de höga axen, såg hon hur katten var i läge att äta upp tre små sorkar.

”Nej!” skrek Tove till. ”Låt dem vara!”

Katten blängde på Tove när de tre små sorkarna försvann ner i hålen i fältet.

”Jag börjar faktiskt bli hungrig…” gnällde katten och nu när katten nämnde det kände hon att hon också var hungrig. Hon satte sig på en sten och började rota i sin röda ryggsäck. Hon letade fram två mackor, den ena lade hon på backen framför katten, som började smaska i sig den med stor belåtenhet och den andra började hon själv försiktigt att äta på.

De fortsatte att traska över fältet. Det började lida mot kväll och Tove kände sig väldigt trött. Det hade varit en lång dag och de hade gått en bra bit. Dessutom värkte hennes huvud. Hon mindes hur hon sprang in i den stora eken och vilken otrolig smäll det hade varit.

Deras vandring fortsatte och till slut kom de fram till slutet på fältet. En stor sten fanns där. Tove klättrade upp och rullade ut sin filt på den. Hon somnade stilla…

Återigen drömde hon om sin dans med morfar, och hon kände hur hennes små händer passade i morfars och deras virvlande dans var mer öm, mer kärleksfull men också mer sorgsen än i förra drömmen. Det var inte längre en dans av glädje och återseende…

Tove satte sig hastigt upp, med tårar i ögonen. Det var redan morgon och katten syntes inte till någonstans.

”Katten!” Hon ropade efter den, men inget hände. Hon kände hur en klump fastnade i halsen. Den skavde, men hon var stark. Hon behövde inte katten. Med ett litet hopp tog hon sig ner från stenen, landade på mjuka knän, förstås, och så fortsatte hon att gå den sista biten ner till ån som delade fältet i två. Hon gick utmed vattnet, då och då hörde hon hur fiskarna slog i vattnet och hennes längtan efter morfar blev allt större. Hon var tvungen att komma fram. Nu! I ren desperation började hon småspringa för att hitta någonstans att ta sig över ån. Hon sprang och sprang, utan minsta tanke på omvärlden.

Efter vad som kändes som en evighet började det skymma och långt där framme såg hon hur en liten bro kom närmare medan hon sprang. Hon snabbade på och till slut kom hon fram till bron som ledde över till ängen på andra sidan. Det var en vacker bro, med utsnidade djur på räcket och på stolparna till taket. Hon såg förundrat på bron och på stigen som ledde upp mot en kulle. Högst upp på kullen stod ett stort träd, och på ena sidan av trädet kunde hon urskilja en bänk där någon satt. Överväldigad av tanken på att få träffa morfar igen ökade hon takten på sina små steg över bron och hon märkte inte hur djuren på bron kom till liv vartefter hon gick över bron, och de följde efter henne upp mot trädet.

Tove kom allt närmare trädet och bänken och hon kände den ljumma sommarkvällsbrisen varsamt smeka hennes kinder när hon ordentligt kunde se gestalten på bänken, och det fanns nu inga tvivel om att det var morfar som satt där.

När han fick syn på henne reste han sig och sträckte ut armarna mot henne och hon rusade för allt vad hon kunde mot morfar och hans öppna famn. De började dansa tillsammans och deras dans fortsatte över ängen. Glädjefylld. Djuren följde tyst deras dans och Tove såg nu till katten i ögonvrån, men hon glömde snabbt bort den, då hennes blick mötte morfars varma, men sorgsna leende.

Dansen fortsatte, men inte längre glädjefylld. Nu var den sorgsen, fortfarande varm och kärleksfull, men sorgsen. Hennes hand passade i hans. Solens sista strålar kastade sitt sken över kullen och tårarna på morfars kind blänkte till.

De satte sig ner i det svala, daggfuktiga gräset.

”Vi fiskar imorgon.” viskade Tove.

”Javisst, gumman min…” nickade morfar stilla medan han drog sin åldrade hand genom hennes hår och han kunde höra hennes djupa andetag när hon slutligen somnade in, med huvudet i hans knä…

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

3 Comments

  1. Spännande var den… Lite mysig och go på något vänster vill jag säga. Mjo… Skön läsning i alla fall!

    Hälsningar
    Jocke (Gastono)

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!