Under pingisbordet rullar tärningar

För en tid sedan skrev jag en novell om en av mina hobbys: rollspel. Så här blev den.

”Vattnet når upp till knäna och varje steg fastnar i någon rot eller sugs fast i den dyiga bottnen. Ur träsket växer höga tjocka stammar vars trädkronor stänger ute allt ljus. Dimman blir allt tätare och det stinker fränt av gaserna som bubblar upp. Plötsligt hör ni ett rejält plask en bit bakom er! Vad gör ni?”
     Under pingisbordet i Stefans källare har vi byggt en koja och bakom en pappersskärm sitter Linda med en ficklampa. På skärmen syns färgglada laserstrålar. Hon har rätt i att det luktar illa, men vi vet alla att det är kiss från den gröna heltäckningsmattan. Stefans lillebror kan inte hålla tätt, men vi säger inget. Vi vet att det är känsligt.
     ”Jag använder kraften för att känna vad det är som är där”, säger Stefan.
     ”Rulla tärningarna”, svarar Linda.
     Det hörs knappt, mattan dämpar rasslet, men Stefan ser nöjd ut.
     ”Du känner att det är något stort, något hungrigt.” Linda håller i pausen för att vi ska hinna föreställa oss vilka odjur som göms i det grumliga vattnet. ”Och knappt hinner du varna de andra innan en fruktansvärd best skjuter upp, som en krokodil med päls och långa muskliga armar. Du som är jedi får göra något, men ni andra blir totalt överraskade.”
     ”Jag var beredd redan innan jag hörde plasket”, säger Max otåligt och jag vill inte vara sämre.
     ”Jag med, man måste vara redo för allt!”
     Stefan vrider på sig, tittar ner på pappret framför sig.
     ”Vad är det för poäng med att vara jedi om man inte får känna på sig saker med kraften?” säger han och jag visste att det skulle bli så här, att det skulle bli tjafs. Alla ville vara jedis men Linda bestämde att bara en fick och eftersom vi rollspelar hemma hos Stefan fick det bli han. Annars skulle det vara fusk.
     ”Sluta gnäll”, säger jag. ”Du får ju ha både kraften och ljussabel.”
     ”Hon har en poäng”, säger Max och tar en näve grillchips. Smulorna faller ner på mattan som gnistor när han tuggar.
     ”Fast ni …”, börjar Stefan men blir avbruten av Linda.
     ”Då får ingen börja, slå initiativ.”
     Vi rullar tärningarna igen och suckar som om det skulle hjälpa, men både regelboken och Linda är tydliga. Monstret var snabbast.
     ”Medan ni bråkade om vem som var beredd har monstret kastat sig mot …” säger Linda och rullar en tärning igen, hon vänder sig mot mig, ”Ezekaaro, och det vill slita dig i stycken.”
     ”Jag kastar mig undan”, säger jag med handen i godispåsen. Det prasslar när jag försöker få fatt i en ferraribil.
     ”Du lyckas men landar i vattnet och det stänker på de andra. Din tur.”
     ”Jag reser mig och skjuter med min blaster.”
     ”Det surrar om den, men det händer inget. Vattnet har gjort att den slutat fungera och det kommer inga skott. Vad gör du, Kencec?”
     Stefan sträcker på sig och håller fram händerna som om han håller i ett svärd.
     ”Jag drar min ljussabel, bzzoomm, och hugger mot monstrets ena arm.”
     Han gör ett utfall, men pingisbordet är för lågt. Han slår händerna hårt i kojans tak och skriker.
     ”Aj, fan!”
     Hans blick fryser till is. Något värre än smärtan kommer över Stefan. Vi är hemma hos honom och där svär man inte, det vet vi allihop. Han sneglar oroligt mot dörren in till källarrummet och genom tystnaden hör vi fotstegen på våningen ovan. Ingen av oss rör sig på flera sekunder.
     ”Det är lugnt, Stefan”, säger Max sedan, ”vi säger inget.”
     Stefan nickar åt Max och sjunker ihop lite. Han tar sig om handen, gnuggar tankspritt mot rodnaden efter smällen. Det knäpper i ett elskåp och vi sitter alla där under pingisbordet och väntar på att träskvattnet ska stiga omkring oss igen. Lindas panna är rynkad och hon stirrar ner på sin spelledarskärm.
     ”Men du”, säger Linda till slut och försöker släta över, ”du lyckas hugga monstret. Slå skada.”
     Stefan skakar av sig det sista av sin oro när han ser alla sexor han fått. Ett tunt leende sprider sig sakta, hjältemodets triumf, nu ska monstret få.
     ”Oj, du hugger av armen och den faller ryckande ner i vattnet, sprätter som en orm under ytan och monstret ger ifrån sig ett vrål.”
     Stefan knyter näven i en nästan omärkbar segergest.
     ”Monstret står än. Jarjesu, vad gör du?”
     Max ser ut att kämpa med något. Blicken flackar en smula och när han byter ställning mosar han chipssmulor mot golvet. Han ser på sin handflata och petar försiktigt bort det som fastnat där.
     ”Jag skjuter med mitt laserarmborst”, säger han utan inlevelse och fast han rullar tärningarna verkar han inte se dem. Jag räknar snabbt och ser att resultatet inte räcker för att lyckas, inte på långa vägar. Linda och Stefan ser det också.
     ”Du missar grovt och skottet träffar en sten och studsar tillbaka”, säger Linda. ”På 1 träffar det dig, på 2 träffar det Kencec, på 3 träffar det Ezekaaro och på 4 till 6 missar det alla.”
     Stefan och jag följer Lindas hand när hon laddar upp tärningen med all spänning situationen kan uppbåda. Det känns som slow motion när hon slutligen släpper den och den studsar olycksbådande några gånger innan en ensam prick visas på dess ovansida.
     ”Pew pew”, säger Linda och pekar på Max, ”den träffar dig. Slå skada.”
     ”Jag går hem”, säger Max och kryper ut från under pingisbordet.
     ”Jag följde bara reglerna”, ropar Linda ut mellan filtarna som hänger ner omkring oss. Hon låter inte övertygande. Max chipspåse ligger kvar och Stefan tar några. Jag blänger på honom och han rycker på axlarna, gör en dum min. Filtarna gör inget motstånd när jag också kryper ut och ingen protesterar. I hallen står Max på knä och knyter sin gympasko.
     ”Vad hände?” frågar jag.
     ”Nej. Inget.”
     När Max sträcker sig efter sin andra sko åker ärmen på den röda luvtröjan upp och jag ser blåmärket runt hans handled. Och han ser att jag ser, drar snabbt ner den med andra handen och vänder sig ner mot fötterna. Jag tar försiktigt hans hand, den känns kall i min, och jag drar försiktigt upp ärmen igen. Han låter mig. Blåmärket är ilsket lila och det är som att handen som gripit om lämnat brännmärken. Jag ser upp, hans ögon har tårats. Jag drar ner ärmen igen, lägger varsamt min hand där det måste göra som ondast.
     ”Kom”, säger jag och ser honom i ögonen. ”Nu går vi ner och spöar upp träskmonstret.”

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!