Benjamin Buttons otroliga liv

Originaltitel: The Curious Case of Benjamin Button
Regissör: David Fincher
Manus: Eric Roth och Robin Swicord
Språk: Engelska och ryska
Land: USA
År: 2009
Längd: 166 minuter

Benjamin Buttons otroliga liv är en film som jag haft stora förväntningar på. Nej, inte stora, det räcker inte – enorma. Till min stora glädje lyckas den motsvara förväntningarna och mer därtill. Utan att förhäva mig är Benjamin Buttons otroliga liv det bästa på väldigt väldigt länge.

Vid krigets slut 1918 föds Benjamin Button (Brad Pitt), ett vanskapt spädbarn med en åldrigs alla krämpor. Han lämnas av sin far (Jason Flemyng) på trappan till ett ålderdomshem där han tas om hand av Queenie (Taraji P. Henson) som vore han hennes riktiga son, och han får ett liv så normalt det kan bli under omständigheterna. Men ju längre tiden går desto tydligare blir det att hans tillstånd är annat än åldringens – hans kropp åldras baklänges. Det är inledningen på den dagbok Daisy (Cate Blanchett) vill få uppläst för sig när hon ligger på sin dödsbädd. Däri står allt om Benjamin Buttons otroliga liv och ändlösa berättelser från ett liv som varit allt annat än ordinärt.

En av mina värsta farhågor innan jag såg filmen var dess längd. En film som är två timmar och trekvart, kräver väldigt mycket för att falla mig i smaken. Lyckligtvis känns del aldrig lång, mycket tack vare det anekdotiska berättandet. Benjamin Buttons liv berättas i små episoder – hur han lärde sig spela piano, hur han gick till sjöss, hur han träffade Daisy för första gången. Det fungerar oväntat bra och trots filmens längd känns den nästan som en trailer. En komplett sådan, förvisso. Om vi tänker en blandning av Forrest Gump och Big Fish ligger vi ganska nära sanningen på flera sätt. Förutom handlingens uppbyggnad är även berättarglädjen, skrönan och den magiska realismen central i alla tre filmerna och kanske är den tydligast i första halvan av Benjamin Button. Filmen lyckas utan att egentligen anstränga sig locka fram både hjärtevärmande skratt och frustrerad gråt. Mästerligt!

Brad Pitt gör i rollen som Benjamin Button en enastående prestation. Utan att man egentligen börjar fundera spelar han alla åldrar från 7-åring i en 80-årings kropp till en 80-åring i en 17-årings kropp. Det är enastående och han förtjänar verkligen all beröm han får. Även Cate Blanchett gör en fantastisk insats, om än inte lika självklar som Pitts roll. Mest framstående är ändå Tilda Swinton som i den lätt alkoliserade simmerskan Elizabeth Abbott – ett av alla Benjamin Buttons äventyr – spelar med sådan finkänsla att alla tidigare roller är förlåtna. Det är vackert och det är tragiskt och kan vara årets kvinnliga biroll.

Även musiken är en historia i sig. Skickligt förstärker den filmens känslor och bidrar i allra högsta grad till de blandade känslorna filmen skapar. Den är ständigt närvarande och på många sätt kan sättet musiken bidrar till helheten jämföras med en annan film med fantastiskt ljudspår – A Beautiful Mind.

Jag kan, som ni nog förstår när ni läser, inte annat än häpnas av detta moderna mästerverk som på alla sätt lever upp till de omåttliga förhoppningarna jag hade på den. Ska ni se en film i år så är det den här…

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

9 Comments

  1. Det finns ju ett gäng ganska intressanta experiment kring temat folk som åldras bakåt på olika sätt. Fritz Leiber skrev en novell om en person som ser historien gå bakåt, åt andra hållet än alla andra; Dan Simmons om en ung kvinna som förlorar minnet en dag i taget, så att hon för varje dag vaknar och tror att hon är en dag yngre.

    Jag ser för övrigt inte riktigt problemet med att se en film ensam. Då kan man ju faktiskt koncentrera sig på den.

    //JJ

    1. Både Fritz Leibers (som jag borde läsa något av) novell och Dan Simmons (som jag också borde läsa något av) lät riktigt intressanta. Vad heter novellerna? För övrigt ska ju Benjamin Buttons otroliga liv bygga på en text av F. Scott Fitzgerald (vilken man kanske borde läsa ;) ).

      Det är rätt intressant, för den ultimata filmupplevelsen vore kanske att ha en biograf helt för sig själv, men jag skulle nog inte gå på bio själv av den enkla anledningen att jag ser det som en social aktivitet.

      1. Flickan som åldras baklänges återfinns i Hyperion och Fall of Hyperion. Långt ifrån någon novell, alltså, och med tanke på längden kan jag inte oreserverat rekommendera böckerna.

  2. Nu har jag också sett den! Tack Maria, som bjöd Owe och mig på en FANTASTISK bioupplevelse. De nästan tre timmarna bara susade förbi.
    Jag skrattade, grät och förundrades!
    Jag säger som Martin: Ska ni se en film i år, se den här.

    Jag ser den gärna igen!

Kommentera