Originaltitel: The Curious Case of Benjamin Button
Regissör: David Fincher
Manus: Eric Roth och Robin Swicord
Språk: Engelska och ryska
Land: USA
År: 2009
Längd: 166 minuter

Benjamin Buttons otroliga liv är en film som jag haft stora förväntningar på. Nej, inte stora, det räcker inte – enorma. Till min stora glädje lyckas den motsvara förväntningarna och mer därtill. Utan att förhäva mig är Benjamin Buttons otroliga liv det bästa på väldigt väldigt länge.

Vid krigets slut 1918 föds Benjamin Button (Brad Pitt), ett vanskapt spädbarn med en åldrigs alla krämpor. Han lämnas av sin far (Jason Flemyng) på trappan till ett ålderdomshem där han tas om hand av Queenie (Taraji P. Henson) som vore han hennes riktiga son, och han får ett liv så normalt det kan bli under omständigheterna. Men ju längre tiden går desto tydligare blir det att hans tillstånd är annat än åldringens – hans kropp åldras baklänges. Det är inledningen på den dagbok Daisy (Cate Blanchett) vill få uppläst för sig när hon ligger på sin dödsbädd. Däri står allt om Benjamin Buttons otroliga liv och ändlösa berättelser från ett liv som varit allt annat än ordinärt.

En av mina värsta farhågor innan jag såg filmen var dess längd. En film som är två timmar och trekvart, kräver väldigt mycket för att falla mig i smaken. Lyckligtvis känns del aldrig lång, mycket tack vare det anekdotiska berättandet. Benjamin Buttons liv berättas i små episoder – hur han lärde sig spela piano, hur han gick till sjöss, hur han träffade Daisy för första gången. Det fungerar oväntat bra och trots filmens längd känns den nästan som en trailer. En komplett sådan, förvisso. Om vi tänker en blandning av Forrest Gump och Big Fish ligger vi ganska nära sanningen på flera sätt. Förutom handlingens uppbyggnad är även berättarglädjen, skrönan och den magiska realismen central i alla tre filmerna och kanske är den tydligast i första halvan av Benjamin Button. Filmen lyckas utan att egentligen anstränga sig locka fram både hjärtevärmande skratt och frustrerad gråt. Mästerligt!

Brad Pitt gör i rollen som Benjamin Button en enastående prestation. Utan att man egentligen börjar fundera spelar han alla åldrar från 7-åring i en 80-årings kropp till en 80-åring i en 17-årings kropp. Det är enastående och han förtjänar verkligen all beröm han får. Även Cate Blanchett gör en fantastisk insats, om än inte lika självklar som Pitts roll. Mest framstående är ändå Tilda Swinton som i den lätt alkoliserade simmerskan Elizabeth Abbott – ett av alla Benjamin Buttons äventyr – spelar med sådan finkänsla att alla tidigare roller är förlåtna. Det är vackert och det är tragiskt och kan vara årets kvinnliga biroll.

Även musiken är en historia i sig. Skickligt förstärker den filmens känslor och bidrar i allra högsta grad till de blandade känslorna filmen skapar. Den är ständigt närvarande och på många sätt kan sättet musiken bidrar till helheten jämföras med en annan film med fantastiskt ljudspår – A Beautiful Mind.

Jag kan, som ni nog förstår när ni läser, inte annat än häpnas av detta moderna mästerverk som på alla sätt lever upp till de omåttliga förhoppningarna jag hade på den. Ska ni se en film i år så är det den här…