Originaltitel: Australia
Regissör: Baz Luhrmann
Manus: Stuart Beattie, Baz Luhrmann, Ronald Harwood och Richard Flanagan
Språk: Engelska
Land: Australien och USA
Svensk premiär: 25 december 2008
Längd: 165 minuter
Australien har på senare tid tagit flera steg för att göra upp med sitt förflutna och hur de behandlat urbefolkningen på den stora ön. Baz Luhrmanns epos är även det ett steg i rätt riktning, om än ett ganska litet sådant.
Första halvan av filmen har en handling, andra halvan av filmen har en annan. Förutom personerna som är med har de inget gemensamt. Aristokratkvinnan Sarah Ashley (Nicole Kidman) ärver sin makes boskapsfarm och tvingas åka till andra sidan jorden för att se till så att hennes hjord inte blir stulen av boskapsbaronerna som härjar i Australien. Med hjälp av karlakarlen Drover (Hugh Jackman), en föräldralös aboriginpojke (Brandon Walters) och ett par andra ska de driva flocken miltals genom det karga landskapet. Samtidigt håller andra världkriget på att nå Australien och landet rustar upp inför den kommande stormen.
Manuset känns ganska ofokuserat. Allt ska vara med och det gör att den saliga röran inte hänger ihop särskilt väl. Det känns som sagt som två filmer och någonstans i mitten är det tio minuter som skulle kunna vara slutet på en film och början på på en helt annan. Tyvärr är det inte så och den nästan tre timmar långa filmen känns väldigt, väldigt, väldigt lång.
Är det däremot något Baz Luhrmann kan så är det att skapa snygga filmer och snygga miljöer. Australia blir nästan som ett vykort över ett landskap och en värld så lik men ändå så olik vår egen. Det är inte utan att man blir sugen på att resa till Australien för att se om alla de färger som filmen sprudlar av finns på riktigt. Även Nicole Kidman sprudlar som vanligt, hon är en fantastisk skådespelerska och hennes minspel är något utöver det vanliga. Få andra gör några roller utöver det vanligt. Möjligen är det Brandon Walters som aboriginpojken som mer eller mindre adopteras av Sarah Ashley – en ung stjärna.
Australia är för lång och för spretig. En snävare film med samma fantastiska regi och visuella explosion hade varit att föredra. Nu blir filmen dock bara en alldeles för lång film som man egentligen aldrig kommer in i.
Jag delar helt din uppfattning. Det är en spretig och egentligen rätt feg och onyanserad film. Som vanligt så är nästan alla andra efterblivna rasister utom huvudpersonerna som har förvånansvärt moderna värderingar. Man blir i princip aldrig överraskad, utan hela filmen är full av alla de välkända klichéerna.