Caitlin Doughty, inläst av författaren själv
7 h 44 min. Recorded Books 2014 (2014)
Prefixet “döds-” kan i överförd bemärkelse understryka hur väldigt trött någon är (“dödstrött”), hur extrem en sport är (“dödsdyk”) eller hur megatuff en viss musik är (“dödsmetall”). Därför är det lätt att haja till när en rörelse beskriver sig som “dödspositiv”. Är det massmördare och terrorsekter det handlar om? Nja, rakt av motsatsen skulle jag säga.
Den amerikanska begravningsentreprenören och författaren Caitlin Doughty (f. 1984) halkade in i dödsbranschen som ganska ung och oerfaren, men kom snart att omfamna uppfattningen att vi kanske inte bör söka döden, men vi bör prata om den och erkänna att döden inte bara är det som gör livet värt att leva, på ett sätt som tveklöst krokar arm med filosofen Martin Hägglunds tankar som han presenterar i This Life (2019). I självbiografin Smoke Gets in Your Eyes berättar Doughty målande och ohöljt om sina erfarenheter från krematoriet och de tankar de väckt i henne. Och, från en som vandrat med döden vid sin sida i ganska många år, det är oerhört fascinerande.
Som liten såg Doughty ett barn falla mot sin död. Det dämpade slaget mot marken kom att bli något av ett ledmotiv för henne, men runt omkring henne fanns varken viljan eller språket att tala om döden i annat än omskrivningar. Det satte sina spår och var, enligt henne, en undermedveten anledning för henne att söka sig till begravningsbranschen. Väl där var det uppenbart att ingenting var som på film, eller knappt ens som i verkligheten. I oroliga stunder, när deras hypokondri växer sig extra stark, förklarar jag för mina barn att vi alla har kroppar och dessa kroppar har massa lustiga saker för sig. Nervryckningar, ljud, riktiga och inbillade sensoriska intryck. Det är som det ska vara. Bilden av vad en kropp är och bör vara är inte mindre starkt kopplad till döden. Så okontrollerbart och, även för ett vittne, potentiellt livsförändrande.
Den “dödspositiva” rörelsen är inte överdrivet entusiastisk över någonting, däremot söker den bryta tabun kring döden och begravningar, både genom att tala öppet om vad som händer med en kropp efter döden och genom att uppmuntra oss att komma överens med vår och våra närståendes dödlighet, inte minst för att låta en anhörigs död vara den stund av sorg och saknad som den kan vara, utan de existentiella (och praktiska) frågorna som ett sjok över tillfället. Det finns få måsten och i en alltmer sekulär värld är möjligheten att skapa egna meningsfulla ritualer större.
Smoke Gets in Your Eyes är en fascinerande och tankeväckande bok som man gör misstag av att vara rädd för. Titeln och en del av innehållet har utan tvekan både ett och två makabra stråk, men jag tror framför allt det beror på vår ovana att tänka på och prata om de fysiska och biologiska förutsättningarna för en död och eventuellt kremerad kropp.