Véronique Tadjo, i översättning av John Cullen, inläst av Je Nie Fleming
3 h 10 min. Scribd Audio 2021
Franska originalets titel En compagnie des hommes (2017)
De stora apbrödsträden med en diameter på över tio meter kan bli över tusen år gamla. Deras närvaro på den afrikanska kontinenten är monumental. Inte konstigt, kanske, att den ivorianska författaren Véronique Tadjo (f. 1955) låter det vara ett bärande vittnesmål när hon beskriver ebola-epidemiernas härjningar i kortromanen In the Company of Men.
Men apbrödsträdet är inte det enda. I korta fragment, skildringar med en udd av fabel, låter Tadjo en kör av röster komma till tals. Det börjar med två pojkar som ger sig ut för att jaga, de dödar en fladdermus och kokar över öppen eld. Snart är de döda och en sjukdom utan botemedel river djupa sår i samhällen och familjer. Ebola är notoriskt smittsam, svår att spåra på grund av att symptomen kommer först efter att smittan har kunnat bäras vidare och på grund av bristande rutiner och fattigdom är de afrikanska länderna extra sårbara. Tadjo berättar bland annat om hur de politiker som är satta att styra över vården och dess resurser själva flyger utomlands för vård vid minsta symptom. Det skickar, om inte annat, en tydlig signal om tilliten till den inhemska vården. Samtidigt finns det vårdpersonal och andra som gör sitt yttersta, inte sällan med stigmatisering som tack, för att hålla sjukdomen stången.
I mitten av augusti rapporterades i nyheterna om ännu ett utbrott, denna gång i Kongo-Kinshasa. Tusentals människor har dött, ännu inte så många som 2014-2016 då över 11 000 dog (vilket också är epidemin som Tadjo tar stöd i). En kontinent bort och som siffror i nyheterna är det svårt, om än inte omöjligt om man försöker, att förstå vad Ebola innebär. In the Company of Men för läsaren inte bara nära utan rätt in i erfarenheterna och får dem lika levande som berättelserna från en överbelastad vårdapparat här i Sverige under covid-pandemin. Det är tragiskt och det är belysande, men inte utan hopp.
Samtidigt finns det i boken och dess alla vittnesmål något vagt artificiellt över hur inte bara människor får komma till tals, även fladdermöss, apbrödsträdet och viruset själv får utrymme att lägga fram sina ord. Det är av förklarliga skäl då författaren tar som mest plats och även om jag förstår poängen, till och med kan tycka att Tadjo använder tricket ovanligt bra, så tänker jag att det kan avskräcka en del läsare.
Med det sagt är det få böcker jag läst som lika bra som In the Company of Men bryter mönstret kring hur sjukdomar utanför västvärlden beskrivs.