Stuart Braithwaite, omslag formgett av Gordon Reid
320 s. White Rabbit 2022 (2022)
Det skotska post-rockbandet Mogwai och deras melodiska crescendon har länge varit stora favoriter. Deras musik är inte lika katarsisk och bortomvärldslig som isländska Sigur Rós, men de rör sig i samma härad, en grundton som letar sig rakt in i skelettet och stannar där långt efter att sista tonen klingat ut. De gör något utöver det vanliga och inte utan visst fog plockade jag upp en av grundarnas, Stuart Braithwaites, självbiografi med den ypperliga titeln Spaceships Over Glasgow. Tyvärr innebär inte ett magnifikt musikaliskt kunnande nödvändigtvis att man skriver en toppenbok, för Spaceships Over Glasgow lider av samma problem som så många andra självbiografier av musiker. Den saknar helt och hållet nerv.
Vi trillar rätt in i föräldrahemmet i Lanark. Hans mamma var läkare, hans pappa teleskopmakare och hans syster tre år äldre. Musiken var aldrig självklar, men tack vare teleskopen kom kanske blicken på horisonten där det, av en händelse, råkade finns konserter och skivor nog för att inspirera Braithwaite att inte bara strunta i skolan utan åtminstone ersätta den med något annat. Musik mest, men också alkohol och droger. Den som önskar sig en sedelärande bok om att kanske, någon gång, stanna upp och ta det lugnt har inget att finna här. Mogwais och Braithwaites liv har definitivt inte varit en rak väg mot framgång, men väldigt sällan presenteras det som något annat än ett pärlband av ögonblick. Han träffar folk, råkar ut för saker, spelar gitarr och tar extascy, men som läsare får man aldrig följa med under huden. Tämligen banalt, men inget Spaceships Over Glasgow är ensam om i genren.
Vad boken däremot är är en spellista som förklarar var Mogwai kommer ifrån. De många mötena och favoritbanden beskrivs sällan särskilt ingående, men mer än en gång har jag kollat upp eller återupptäckt band som passar mig som handen i handsken. Low, Slowdive, ladbradford, Arab Strap och The Jesus and Mary Chain, för att ta några exempel. Och som en ständigt sökande musiklyssnare är det ovärderligt att få försjunka i rena musiktips. Det hade kunnat vara en spellista snarare än en bok, men det är som det är.
Så, jag älskar Mogwai minst lika mycket som Braithwaite säger sig älska fyra dussin olika band och artister, det finns inget i Spaceships Over Glasgow som motsäger det. Tvärtom tror jag min förståelse för bandet ökat genom läsningen, om än kanske inte på exakt det sätt som Braithwaite hoppades. Samtidigt är det kanske som en vän påpekade, att om man gillar litteratur och litteraturen handlar om ett specialintresse så är ribban för att det ska bli bra mycket högre. Litterärt är Spaceships Over Glasgow sådär, men som en hyllning till musik jag tycker är fantastisk är den finemang.