11:14

Originaltitel: 11:14
Regissör: Greg Marcks
Manus: Greg Marcks
Språk: Engelska
Land: USA och Kanada
År: 2003
Längd: 86 minuter

Att väva ihop historier som till synes inte har särskilt mycket med varandra att göra är ett grepp som används då och då (några exempel: Magnolia och Crash). I 11:14 knyts alla karaktärerna samman av ett enda klockslag och en rad tillfälligheter.

Någon kör rattfull och råkar köra på en människa, vad ska han göra? Fyllelogiken säger att han bör lägga kroppen i kofferten. Tre påtända ungdomar råkar köra över en tjej och smiter ifrån olyckan. En pappa försöker skydda sin dotter genom att göra sig av med kroppen av en av hennes pojkvänner. En ung man i desperat behov av pengar får för sig att han ska råna snabbköpet han själv jobbar i. En tjej försöker lura av sina pojkvänner underhåll för ett barn hon inte har. Allt är en fråga om lögner, bedrägerier och mord.

Det hela presenteras väldigt snyggt. En historia i taget spelas upp och den första handlar till synes om en olycka och ett panikslaget försök att rädda sitt eget skinn. Vartefter fler delar spelas upp och visar vad som hände innan kvart över elva på kvällen får man reda på mer och mer om de tidigare visade delarna. Det är riktigt läckert att känna hur man ser samma historia flera gånger, men varje gång tillförs något nytt vilket gör det hela väldigt spännande och dynamiskt. Kanske skulle filmen tjäna ytterligare på att man såg den en gång till när man har den i färskt minne. Oavsett är det väldigt tätt och väldigt välgjort.

I rollerna ser vi bland andra Hilary Swank, Clark Gregg och Patrick Swayze och de gör ett bra jobb. Patrick Swayze kanske gör det bästa. Men alla rollerna får relativt litet utrymme och blir därför lite svåra att bedöma. Överlag gör skådespelarna ett bra jobb och de tillkortakommanden som möjligen finns är näppeligen deras fel.

11:14 är en av de tätare filmerna jag sett på mycket länge. Varje sekund känns relevant och varje liten del bidrar till helheten. Jag finner mig själv helt absorberad av de olika spåren som löper parallellt genom filmen och jag försöker komma på hur allting hänger ihop. Jag lyckas först mot slutet (då det är meningen att jag ska lyckas) och inser att det är en imponerande komposition väl värd att ses.