Serie: Ur djupen ropar jag till dig
Originaltitel: Ur djupen ropar jag till dig
Manusörfattare: Benjamin Stengård
Tecknare: Benjamin Stengård
Utgivningsår: 2009
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 131
Förlag: Galago
ISBN: 978-91-703-7440-1
Ur djupen ropar jag till dig presenteras som en skräckserie och visst ligger det något i det, även om man lär bli besviken om man förväntar sig klassisk skräck. Nej, det Benjamin Stengård gör är att visa upp en förvrängd vardag där vårt igenkännande i de situationer som här gjorts absurda spelar huvudrollen för upplevelsen. Jag tror nämligen att man som läsare måste vara öppen för att tolka in sin omgivning när man läser, för annars snuddar serien farligt nära det obegripliga. Jag kom på mig själv med att fundera på om det verkligen skulle vara så här vrickat, men när jag gav det mening blev det betydligt mer lättillgängligt.
Seriealbumet består av sex delar, en om ett tvillingpar där den ena personen åker till och kommer tillbaka från sjukhuset, en om en man som slutar ta sin medicin och söker tröst hos en lerfigur istället, en om ett telefonsamtal, en om en kärleksakt, en om ett perfekt liv för ett perfekt par och en om tvekampen mellan självföraktet och självförtroendet. Ett par av delarna är riktigt bra, framförallt den om snubben med lerfiguren och den om det perfekta paret. Andra är lite mer svårtillgängliga och det blir väl tyvärr lätt så i ett novellsamlingsliknande upplägg. Man får köpa det, helt enkelt.
Teckningarna i kombination med temat är härligt suggestivt och går som ett kallsvettigt finger utmed ryggraden. Stilen på bilderna – som närmast kan beskrivas som etsningar – passar rätt bra även om jag har svårt att kalla dem snygga.* Tvärtom är figurerna ofta fula och förvridna (vilket visserligen är ett klassiskt drag i skräckkonst eftersom det gör betraktaren osäker och obekväm) och hade det inte bundits ihop av serien hade jag nog inte alls uppskattat det. Här fungerar det eftersom samspelet är så bra.
Ur djupen ropar jag till dig är inte för den som skyr utmaningar, för det är långt ifrån enkel läsning. Men ja, om inte annat bådar den gott inför framtiden och jag hoppas få se fler mer slipade serier från Benjamin Stengård framöver.
* Om någon har tips på en snygg svensk serie får ni gärna säga till, för vad jag vet är det ett typiskt svenskt drag att rita medvetet fult eller möjligen serieaktigt.
Tja, Bergtings The Portent är snygg, men dock rätt dålig av andra anledningar.
Det beror väl på vad man menar med ”snyggt”?
Bergtings ’the Portent’ är skitsnygg, men jag lyckas aldrig läsa den. Jag blir uttråkad efter fyra sidor ungefär, oc när det gäller en serie är det väldigt ovanligt…
I NSD gick för länge sedan serien ’Gigantusroboten’ som handlade om ett robotangrepp på Luleå stad (”Där står han i akt och mening att bära hand på kulturhuset! Solklart fall av vandalism!”) men den har jag ingen aning om hur man får tag på, och jag tror inte den är vad du letar efter heller ;)
En svensk serietecknare som kan sin grej är Åsa Ekström, men tyvärr tror jag bara hon hittills utkommit med den blandade serien/bokserien (den blandar båda elementen) ’Stall Norrsken’… ingenting för någon som är mer än tolv år gammal.
Svenska serietecknare verkar inte alltid teckna medvetet fult så mycket som vara fullkomligt inkompetenta utan att de ska behöva försöka anstränga sig för att vara det. *host*Åsa Grennvall*host*
Portent är ju utgiven i Jänkistan, den räknas inte.
Men typ…Fantomen? Flera bra svenska tecknare där, som haft en del andra projekt också. Rolf Gohs ’Dom oskyldiga’ tex, som dock gick i just Fantomen.
Vad jag menar är att det verkar (visserligen är det min ringa erfarenhet som talar) att många svenska serier som ges ut antingen har Ulf Lundkvists fulsnygga Assar-serie som förebild alternativt har illustrationer i stil med Kalle Anka, Bamse, Hälge och jag vet inte vad. Det är få serier som liknar första halvan av Sandman: The Wake eller Grant Morrisons We3 (båda exempel på extremt snygga serier, men som inspiration borde de ändå vara bra).