Lina Wolff, inläst av Julia Dufvenius
7 h 31 min. Bonnier Audio 2019 (2019)
Det finns mycket att säga om vår samtid och det fönster som öppnats för andra in i våra liv via internet och sociala medier. Jag tror inte allting är av ondo, jag är ganska säker på att jag hade varit en mycket ensammare och (ännu) mindre klok person utan internet, men har samtidigt fått känna av gränslösheten på ett alltför nära vis. Därför är romanen Köttets tid av Lina Wolff (f. 1973) lite som att se mig själv som en bifigur i ett liv som aldrig var. Stundtals hemtamt, stundtals skräckinjagande.
Romanens huvudperson är en skribent som får ett arbetsstipendium för att verka i Madrid under några sommarmånader. Det är inte självklart av godo, men nu är hon i alla fall där, och under en ensam kväll stöter hon samman med Mercurio, en man som tycks beskylla feminismen för sina egna tillkortakommanden. Vad är verkligt och vad är paranoia? Det är en fråga som är för kittlande för att avstå och skribenten låter honom berätta sin historia. Kärlek och otrohet och desperata åtgärder fick honom att ta till ”Köttets tid”, en livestream kanal för terapi där ingenting är förbjudet.
Wolff skriver en berättelse som förgrenar sig i många fler, den författande huvudpersonens historia är en ram i vilken bipersonerna får fylla ut tomrummen. Mercurio berättar sin historia, nunnan som ligger bakom ”Köttets tid” berättar sin, samtidigt som huvudpersonen försöker navigera sitt liv på drift, sökande efter något lite större än henne själv. Romanen beskrivs som en bok om andlighet och köttslighet, kontrasten blir som störst i skärningspunkten där romanen rör sig. När ingenting är förbjudet tycks andligheten, för en utomstående, tappa sitt fäste. I stället blir det en karneval (även det ett ord med köttslig beröring genom ”carne”) där publiken kräver rättvisa och blod.
Om Köttets tid är en berättelse om samtiden är Wolffs författande något utöver den. Liksom i hennes tidigare romaner finns det ett stråk av otidsenlighet, ett anslag som inte stöps i säljande form, som får mig att tänka på äldre litteratur. Det är snarare tidlöst än omodernt och det är både uppfriskande och djupt imponerande och Köttets tid har potential att bli en bok läst en lång tid framöver.