Serie: The Mystery Play
Originaltitel: The Mystery Play
Manusörfattare: Grant Morrison
Tecknare: Jon J. Muth
Utgivningsår: 1994
Tryckår: 1994
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 77
Förlag: Vertigo/DC Comics
ISBN: 1-56389-108-5
Grant Morrison är ett namn som för många associationer med sig. ”Konstig” är kanske det vanligaste epitetet och det är inte så konstigt med tanke på att han gjort Doom Patrol (Crawling from the wreckage och The painting that ate Paris) som jag inte var så förtjust i men hade en oändlig kvot konstigheter och WE3 som torde vara bland det mest fantastiska som gjorts i serieväg och vars konstigheter måste anses vara passande och sansade. The Mystery Play sades vara konstig, och visst, det är den men snarare åt WE3-hållet och det är riktigt bra.
Mystery plays and Miracle plays are among the earliest formally developed plays in medieval Europe. Medieval mystery plays focused on the representation of Bible stories in churches as tableaux with accompanying antiphonal song. They developed from the 10th to the 16th century, reaching the height of their popularity in the 15th century before being rendered obsolete by the rise of professional theatre.1
Det är den teaterformen The Mystery Play bygger på. Personen som spelar Gud mördas under föreställningen och en polisutredning startas, men allting verkar – naturligtvis – inte stå helt rätt till. Har mordet religiösa undertoner? Givetvis, för den huvudmisstänkte är skådespelaren som gestaltar Satan. Berättelsen svingar oss mellan utredningen och polisen Frank Carpenters förflutna och blir en allegorisk bild över Guds natur. Flummigt så det förslår när det beskrivs såhär, men det blir både tydligare och djupare när man läser serien. Och jag måste tillstå att jag gillar hur religiösa motiv knyts ihop med berättelsen, hur allting egentligen handlar om något annat. Dessutom är serien fylld av små citeringsvänliga repliker i stil med ”Face the fact that God is dead and we are free to do whatever we want…” och ”If I can ease the fear of my fellow creatures by lying to them about heaven, then I shall. But why kill God when he is so clearly already dead?”. Det finns mycket att tänka på i The Mystery Play.
Slutligen vet jag inte riktigt hur jag ska uttrycka det här för att komma så nära sanningen som möjligt: Jon J. Muth målar som en gud. The Mystery Play kan vara bland de snyggaste serierna jag sett och hans akvarellbilder (jag antar att det är det) är inte bara helt rätt för serien utan sjukt välgjorda i sig. Han har dock ingen säregen stil som Dave McKean, exempelvis, men det gör inget när resultatet ändå blir såhär pass bra.