För någon vecka sedan råkade jag höra en Göran Ringbom-låt, vilken det var vet jag inte. Kvällen innan hade jag sett ett klipp med Fred Åkerström som spelade sin fantastiska Jag ger dig min morgon. Det slog mig då att unika sångröster blir allt mer sällsynt bland nya artister. Jag tycker det är intressant, för när musiken blir allt mer likriktad så borde artisterna sträva efter att bevara sina röstmässiga egenheter, men istället satsas stora resurser på tal- och sångpedagoger som hjälper sångarna att bli av med styggelser som dialekter och andra liknande talfel. Även om många av stjärnskotten sjunger fantastiskt (jag har tjuvkikat på Idol och inser förstås att där finns en stor röstpotential, men få minnesvärda) tycker jag det är tråkigt, för när jag lyssnar på nya artister så saknar jag rösters som redan nämnda Göran Ringboms och Fred Åkerströms. Eller för den delen Björn Afzelius, Bonnie Tyler, Bob Dylan, Johnny Cash, Leonard Cohen, Kate Bush, Tina Turner, Rolf Wikström och många, många fler.
Varför har det blivit så? Som jag skrev nyss, det känns otidsenligt. Alla vill framstå som speciella i ett samhälle som både har en plattform för särdrag och ett motstånd mot det genom en förstålig och beklaglig likriktning i musikbranschen. Artisterna är inte en längre en röst utan en personlighet (en image) och en rad trallvänliga låtar man genast ska kunna koppla till artisten. Sen spelar det ingen roll om rösten inte sticker ut från mängden för det är inte det som är intressant eller så man känner igen en artist.
Härmed efterlyser jag ett större uppmuntrande av röster som sticker ut!
Men å andra sidan är jag orättvis. Det finns många nya artister (vad som är en ny artist kan förstås diskuteras) och de bör förstås lyftas fram i ett sådant sammanhang. Ta till exempel Amanda Jensen, Amy Winehouse och Duffy som alla tre har unika röster i jämförelse med resten av branschen (sen att de råkar ha samma unika röst skyller vi på James Bond). Eller för den delen Anna Ternheim, Håkan Hellström, Frida Öhrn, Regina Spektor, Laleh och Jack White i The White Stripes för att ta en omaka samling. Så om rösterna finns trots att jag påstod att de inte gör det innebär det förstås att jag har fel. Nja, kanske, men poängen är väl egentligen att rösterna inte blir ikoniska på samma sätt som den äldre generationens har blivit. Eller så har de det och jag missat hela röstrenässensen, det är förstås en möjlighet.
Tidens gång lyfter fram de unika och personliga artisterna. Nu minns vi 60 och 70-talets Dylan, Cash, Joplin, Gaye, Mayfield osv. och i framtiden kommer man troligen förknippa 00-talet med The Tough Alliance, Regina Spektor, Lil Wayne, Jay-Z, R. Kelly osv. osv. – artister och band som alla har mycket särpräglade röstkvaliteter.
Jag tror inte det är nån skillnad där. Man har glömt bort de tråkiga, ickepersonliga och strömlinjeformade rösterna från förr. Tiden har sorterat bort dem åt oss, vilket vi naturligtvis kan vara glada för.
Visst är det så och de som jag räknade upp tror jag definitivt har potential att göra något form av historiskt avtryck. Det är svårt att bedöma vår egen tid ur ett historiskt perspektiv och det är väl egentligen inte meningen att försöka heller.