Timothy Morton, omslag formgett av Tom Etherington
105 s. Penguin 2021 (2018)
Till klimattoppmötet i Paris 2015 placerade den dansk-isländske konstnären i installationen Ice Watch tolv isblock, en för varje av urtavlans tolv timmar, hämtade från Grönland på torget framför Parthenon.1 Under konferensens nästan två veckor sågs blocken smälta ner, men de var också fullt tillgängliga för allmänheten att interagera med, känna på, klättra på, ignorera, fotografera, krypa in i. Verket, menar den brittiske filosofen Timothy Morton (f. 1968), illustrerar något viktigt, för att inte säga djupt, inte bara om människans förhållande till konsten utan objektens förhållande till varandra:
Watches are things that humans read. But they are also things that flies land on, things that lizards ignore, things that sun glints off. Dust settles on the glass shell of the front of the watch. A dust mite traverses the gigantic overpasses and caves on the underside of the watch between the watch and my wrist. And let’s return to something I just said about Ice Watch: the sun melts it. The sun is also accessing the ice. The pavement is also accessing the ice. The climate of Paris is also accessing the ice.
And the ice is accessing us.
I den korta skriften All Art is Ecological diskuterar Morton ett annat sätt att betrakta omvärlden och vår otvivelaktiga del i den utifrån konceptet objectorienterad ontologi. I korthet handlar det om att höja blicken från vår mänskliga horisont och börja erkänna och hantera konsekvenserna av att allt, inte bara människor, har en egen tidsaxel och en egen rumslighet. Hur en trollslända uppfattar tiden och världen skiljer sig från hur en människa gör det vilket skiljer sig från hur kärnavfallet (med en halveringstid på 24 000 år) förhåller sig till tid och rum. Redan i den av mig tidigare recenserade Hyperobjects (2013) djupdök Morton i frågan om vad som är att betrakta som objekt och liksom då öppnar hen hos mig dörrar till svindlande höjder kring hur världen bör betraktas. Att vända ryggen åt uppfattningen om människan som världens mått känns rimligt, men det är också svårt, för att inte säga omöjligt, att inte vara människa, vilket också delvis är Mortons poäng, men med följdfrågan: vad händer om vi slutar betrakta människor och icke-mänskliga varelser och objekt som åtskilda?
Rörande konstens ekologi dröjer Morton länge innan hen faktiskt besvarar den implicita frågan som titeln rymmer: hur? Morton rör sig både raskt och tålmodigt genom sina teser och det är inte sällan jag skulle vilja be hen att stanna upp och ”för sjutton definiera det du talar om lite bättre”, men det är väl å andra sidan det hen gjort genom hela sin filosofiska gärning och då i synnerhet i de längre böckerna. Tanken, hur som helst, är att om vi förstår konstverk som objekt i sin egen rätt, och människor som objekt i vår egen rätt, så kan vi också åskådliggöra att det finns ett band mellan objekt som inte helt låter sig tydliggöras. Jag var länge en aktiv motståndare till adjektivet ”drabbande” som beskrivning av ett verks effekt på dess publik, men med Mortons inställning är det inte lika enkelt för mig. Hen kallar det ”attunement”, som instrument som stäms, där verket drabbar mig på ett sätt jag varken bett om eller kan förutspå och där själva företeelsen är värdeneutral. Om jag drabbas av Björks ”Hyperballad” (positivt) eller tubsockar i sandaler (negativt) är ointressant för själva drabbandet är där någonting händer.
Poängen rörande det ekologiska är att i egenskap av objekt, beroende och oberoende av andra, spelar det ingen roll huruvida vi aktivt är ekologiska eller om vi är oförstående inför fenomenet, vi är det i alla fall. Det vi gör, om så bara andas, har en effekt på och är en del av ett utbyte objekt emellan som vi ingår i vare sig vi vill eller inte. Och här är väl ett tydligt exempel på hur jag hade önskat att Morton redan från början definierat ekologisk på ett sätt som stöder slutsatsen, snarare än att låta läsaren (mig) förstå det som aktiva val i strävan mot hållbarhet (eller vad nu gängse definitionen av ekologisk är).
All Art is Ecological är en bok jag vill anamma helhjärtat, men liksom i Hyperobjects finns det en praktisk eller psykologisk utmaning som Morton inte riktigt hjälper mig förbi. Vad ska jag göra med förståelsen? Hur ska jag agera? Med det sagt blir jag av All Art is Ecological utmanad i mina tankemönster och mitt sätt att betrakta världen på ett sätt jag bara upplever som positivt, eventuell frustration till trots. Det är helt klart att jag kommer flyta vidare i Mortons tankevärld till dess att jag förstår helt eller drar mitt sista andetag, vilket som än kommer först.