Om vad jag pratar om när jag pratar om Stockholm

Jag sitter på tåget mot Stockholm. Utanför susar det vårgröna landskapet förbi, men inom mig pågår en annan resa. SJ och dess reklambyrå visste vad de gjorde ner de lanserade ”Den inre resan” för sex sju år sedan. Jag härjades som vanligt av sömnlöshet. Det händer varje gång jag ska ut och resa, och jag börjar tro att kroppen försöker att trötta ut mig för att jag inte ska orka upprätthålla den distans som jag så gärna lägger mig till med. Den vill kanske att jag på så sätt ska kunna uppleva platserna jag åker till så äkta som möjligt. Ett imponerande meningslöst projekt, men kroppen gör rätt i att försöka.

Utanför susar det vårgröna landskapet förbi, som sagt. Jag trivs i Stockholm, vad nu Stockholm är (”När Stockholm kysser mig på kinden”). I väskan ligger Per Wirténs Där jag kommer från. Kampen mot förorten, i vilken författaren försöker, och lyckas rätt väl, skriva förortens historia. Det är inte utan viss beundran jag noterar den frenesi med vilken Stockholm – det Stockholm som syns på vykorten – har byggt en bild av sig som en kärna omgärdad av obetydligt material, en diamant vid Mälaren. Vi pratar inte om Stockholms län, knappt heller om Stockholms kommun som innefattar så vitt skilda områden som Skärholmen, Södermalm och Skarpnäck. Nej, vi pratar om mittpunkten och storstadsidentiteten.

När jag var liten var Stockholm en odefinierad massa, hus som aldrig ville ta slut. För mig som var från lilla Krokek i Kolmården var det givetvis överväldigande att få åka till huvudstaden, även om jag aldrig riktigt begrep vad det var. En av de tydligaste bilderna av vad Stockholm var för mig fick jag när jag var runt sju år (det var för övrigt samtidigt som jag fick stå bredvid Magnus Härenstam i Jeopardy-pulpeten, vilket kanske förklarar en hel del om varför jag är som jag är). Vi hade fått låna en villa någonstans, jag vet inte exakt var, som låg någonstans i Stockholm. Vägen dit var kantad av hus av ungefär samma storlek och utseende som de som var i Krokek, bara att de aldrig tog slut. Vidsträckta områden med hus efter hus efter hus, det var Stockholm för mig.

Huset vi lånat låg öde mesta delen av året. I källaren fanns ett stort tomt akvarium, en enarmad bandit och en pool utan vatten, men det hör egentligen inte hit. Ändå lägger jag viss vikt vid det.

Idag är min bild av Stockholm en helt annan. Visst förstår jag att Stockholm i någon mån är mer än innerstaden, ändå är det den jag menar när jag pratar om att jag trivs i Stockholm. Mina studiebesök utanför den mentala ringmuren är inte oväntat få till antalet: några besök var i Rågsved, Älvsjö och Hässelby, i övrigt korta och sällan avsiktliga avstickare. Jag säger att jag trivs i Stockholm (innerstaden) för att det är där jag flanerat, det är de gatorna jag lärt känna och de stadsdelarna jag bundit ihop. Ytan är klart begränsad vilket förstås hjälper mig att förstå, eller tro mig förstå, vad det är jag ser.

Samtidigt kan jag, med Wirténs goda minne gissar jag, ibland tro att det sjuåriga barnet som såg villa efter villa i enormt utsträckta områden var den av oss som skaffade sig en sannare bild av vad Stockholm faktiskt är.

Städerna jag bott i, Norrköping och Linköping, är förmodligen för små för att på allvar anamma den storstadsutveckling som Stockholm genomgått de senaste hundra, eller kanske 50 år. Då liknar nog huvudstaden mer sina kusiner på kontinenten. Visst, tar jag mig till Ryd, Skäggetorp eller Ekholmen i Linköping, eller Hageby, Vilbergen eller Klockartorpet, i Norrköping finner man de satelliter som kännetecknar förorterna i Stockholmsområdet och övriga ställen som lärt av Le Corbusier: centrumbyggnad med nästan allt man kan behöva och bostäder utsmetade omkring. Jämförelsen stannar dock där, för ska man gå från ena änden av Linköping till andra tar det ungefär lika lång tid som om man med kollektivtrafikens hjälp ska ta sig från ena änden av Stockholm till andra. Avstånden är helt enkelt inte desamma.

Utanför susar det vårgröna landskapet förbi, och de röda husen med de vita knutarna står i bjärt kontrast till de miljonprogramsbyggnader jag snart kommer att smyga förbi i hopp om att inte bli upptäckt. Som den slumrande Kerberos ligger de och vaktar den ömtåliga kärnan, det centrum dit så många dagligen reser. Stockholms centralstation och det omkringliggande området är ett centrum, men ett centrum bland många. Ändå är det den tvivelaktigt naturliga centralpunkt vi så oproblematiskt pratar om. Det Stockholm jag säger mig trivas i.

När tidningarna diskuterar ombyggnationen av Slussen och förbifart Stockholm förblir förorterna förminskade och identitetslösa, åtminstone om man får tro den historieskrivning Wirtén gör. Det värsta problemet tycks vara huruvida Benny Andersson står bakom bygget eller inte, medan det påstådda förfallet i förorterna mer eller mindre dagligen redovisas, inte diskuteras.

Det Per Wirtén gör i Där jag kommer från. Kampen mot förorten, och gör framgångsrikt, är att spegla den ovanstående problematiken. Inte genom att beskriva symptomen utan snarare genom att ge det hela en bakgrund. Sann? Kanske, men framförallt trovärdig. Man behöver inte älska förorten, men det är onödigt att hata den utan att söka förståelse varför den ser ut som den gör.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!