Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
När jag skriver det här är det bara en dryg vecka kvar innan doktor Tyko Gabriel Glas ska fatta pennan för att inleda sin dagbok. Det är tänkt att vara försommar 2012, men det är 10 grader varmt och snålblåst. Den sommar vi, genom Glas ord, får uppleva i Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas (1905) har en helt annan karaktär: ”Jag har aldrig sett en sådan sommar. Rötmånadshetta sedan mitten av maj. Hela dagen står ett tjockt töcken av damm alldeles stilla över gatorna och torgen.” Det skriver vår huvudperson på dagbokens första sida, strax efter datumet: 12 juni. Han kommer dela med sig av en sommar utan like, och allt börjar med att fru Helga Gregorius uttrycker sin avsky för sin man.
Den känslomässigt oerfarne doktorn ser sig själv som intellektuell och klartänkt på gränsen till kylig. Han ifrågasätter valet att bli doktor eftersom han varken är ärelysten eller människovän men finner sig i sin situation och gör vad han kan även om det innebär mycket vånda. Det är pliktkänslan som främst driver honom och det är förmodligen där någonstans vi finner problemet som Glas står inför: konflikten mellan den förnuftsmässigt styrda lojaliteten till sitt yrke och den känslomässiga lojaliteten till kvinnan han kom att älska. För visst förälskar sig oskulden Tyko Gabriel Glas i fru Gregorius när hon ber honom att hjälpa henne att slippa maken, den vederstygglige pastor Gregorius. Han ser sin chans att befria henne och samtidigt vinna hennes hjärta.
Givetvis är livet inte så enkelt. Inte människor heller. Till en början råder han pastorn att, för sitt femtiosjuåriga hjärtas skull, spendera sex veckor på badsejour i Ronneby eller Porla, för att komma undan lusten pastorns unga fru utan tvekan måste väcka i honom och för att komma undan den varma stadsluften. Sex veckor är dock bara sex veckor och snart skulle han vara tillbaka och förpesta både Glas och Helgas närvaro. Det krävs en varaktig lösning.
Tanken på att mörda pastorn kommer till doktorn – först som ett tankeexperiment, men ju mer han tänker på det desto tydligare blir det att det är så han måste gå till väga. Dygd, pliktkänsla eller bara känslor av en sort Glas inte är van att hantera i kombination med den kyla resonerandet bär med sig gör att han inte bara utformar en plan utan även skrider till verket en dag sent i augusti. All den vånda som han bar med sig, villrådig och osäker, är med ens försvunnen. Till en början har mordet bara gjort honom tom, men snart börjar en annan typ av tankar: samvetskval och paranoia. Han känner på dörren, en gång, två gånger, tre.
Hjalmar Söderberg sade själv att ”[d]et hade länge varit min dröm att skriva ett arbete, som på en gång var en tankebok och en helstöpt roman, stor eller liten. Jag fann mig icke ha lyckats därmed i Martin Bircks ungdom och måste alltså göra försöket på nytt. Det blev Doktor Glas, och den gången lyckades det.” Ambitionen lyckades, ja, och Doktor Glas har allt sedan utgivningen 1905 tjänat som diskussionsämne gång efter annan.
Framförallt ställs flera ämnen på sin spets, allt samlat kring doktorns ofta upprepade ”Liv, jag förstår dig inte!” Glas förnuft är inte starkt nog att stå emot känslorna, och genom mordet och bristen på ånger ställer Söderberg jobbiga frågor, i synnerhet för det kulturliv som världen centrerade kring vid seklets början. Såväl radikaler som konservativa tog avstånd från Söderberg och hans provocerande roman, och till hårdast angrepp gick kritikern Fredrik Böök som fann mordet och doktorns uppfattning osannolik eftersom man ”inte en minut får det intryck av intensivt lidande och upprörd stämning, som måste föregå en så oerhörd handling som ett mord.” Mycket riktigt, liksom så ofta händer i våra dagar, fick författaren stå till svars för och finna sig i att bli associerad med huvudpersonens handlingar. Bland de mer onyanserade kritikerna fanns psykiatrikern Poul Bjerre som menade att Söderberg var en farlig galning. Vikten i kritiken lades inte, som man kan vänta sig och hoppas med en tankebok, vid det problem Söderberg försökte illustrera utan vid ytan och handlingen. Hans kopplingar till filosofer som Schopenhauer och Nietzsche är tydliga och kanske hade diskussionen och Söderbergs ställning i kulturlivet sett annorlunda ut ifall han inte tolkats så bokstavligt. Idag läses Doktor Glas med behållning inte bara för dess litteraturhistoriska värde utan även som en psykologisk skildring där vi som läsare tvingas delta i vemodet och medlidandet. Mänskligheten är tidlös. Samtidigt skriver ju Glas trots allt ”icke allt om mig själv. Jag berättar blott det som behagar mig att berätta; men jag säger ingenting som icke är sant. Jag kan dock icke ljuga bort min själs eländighet, om den är eländig.”
Två saker, framför andra, har Söderberg hyllats för allt sedan Doktor Glas först utgavs: språket (vissa tyckte dock att ”vackert språk” och berättargåva var två egenskaper som Söderberg saknade) och skildringen av Stockholm. Oscar Levertin skrev i en recension att ”Doktor Glas kommer säkert att hetsigt diskuteras från olika håll, men om bokens intresse, konstnärlighet, många episoders skönhet och stilens fulländning kan bara en mening råda.” Idag finns en av författarens största beundrare i Göran Hägg som beskriver verket som ”ett fulländat mästerverk. Det är en dagboksroman med fiktionen att den skygge läkaren Glas för ordet suveränt hanterad.” Hägg återkommer då och då till sin enda, tämligen harmlösa kritik, nämligen att ”[r]omanens enda svaghet är att doktorn knappast kunnat skriva dagbokens bländande Söderbergprosa” och att ”doktorn hinner skriva väl mycket, har ett märkligt replikminne och börjar dessutom strax innan dramatiska förvecklingar ska ingripa i hans liv”. Det Stockholm som anas som en kuliss i Doktor Glas, men även i Söderbergs andra texter, är livfullt och tydligt utmejslat. Skildringarna har givit författaren status som en av våra främsta Stockholmsberättare. Med all rätt.
Visserligen stämmer det Hägg skriver, Doktor Glas är mästerligt hanterad prosa, men vill man finna mer substantiell kritik ur ett modernt perspektiv behöver man inte leta särdeles länge. Tidens gång är tydlig och den ordning som var tydlig vid 1900-talets början (och för all del håller hos fortsatt fångna trots idogt arbete) lyser igenom i Söderbergs berättelse. Detta gäller flera aspekter av romanen, men jag lämnar övriga analyser åt er eller åt andra.
Hjalmar Söderbergs tankebok har, hur som helst, bäring än idag. Även om drygt hundra år har gått sedan boken först utgavs har problemen med att vara människa kanske bara blivit tydligare. Vår moral och vår uppfattning om världen omformas ständigt men frågorna vi ställer och de böcker, filmer, musikstycken och konstverk som hjälper oss att resonera kring dem består i någon mån, vilket Doktor Glas är ett tydligt exempel på. I vilken mån kan vi människor skapa bättre liv åt oss själva och åt andra? I vilken mån spelar våra handlingar alls någon roll? Vad innebär moral när moralen ständigt är under bearbetning? Har det någon betydelse? Jag vill att ni, när ni i bloggform (eller om ni inspireras att läsa boken direkt) tar er an Doktor Glas, bär med er frågorna ovan; gör det svårt för er, krångla, bråka och utmana er, för bara då kan ni försonas med att ni inte förstår livet.