Den här novellen skrev jag som en uppgift i Skapande Svenska. Det är en inre monolog som jag hoppas ska roa.
Givetvis är det skyddat under upphovsrättslagen, men jag är inte omöjlig så om någon skulle vilja använda den till något får ni gärna fråga mig.
Det ska bli skönt att komma hem igen. Norrköping är inte så jävla upphetsande. Varför måste man stå i kö, förresten? Borde jag inte kunna gå före och bara få min biljett. Det lär ju vara enkelt. Gubbe med keps. Typiskt. Kan de inte bara ge honom hans biljett så att det blir min tur? Eller otur kanske?
”Hejsan, var önskas resa?”
Värst vad munter han var…
”En biljett till Stockholm.”
”Rökfritt?”
”Ja, rökfritt.”
”Första klass?”
”Nej, jag vill inte ha första klass.”
”Tur och retur eller enkel resa?”
”En enkel, ja.”
”Och var var det du skulle?”
”Stockholm.”
”Såja, var så god.”
Åh, jag förstod att det tog tid för gubben. Herregud, var de tvugna att sätta in prao-eleverna just idag?
Var är det där förbannade tåget? Och varför glor den där kärringen på mig? Är gylfen öppen…? Nej…
”Har du en tändare?”
Ja. ”Nej, tyvärr.”
Varför lånade jag inte ut den. Då kunde han ju ha rökt ihjäl sig. Åh, det kommer bli trångt på tåget. Dumma gråa massa. Fast hon var ju rätt söt. Undrar vad hon har för färg på ögonen. Säkert blåa. Äntligen kommer tåget, bäst att skynda sig så att man slipper stå. Dumma gråa massa.
Underbart! Ledig dubbelplats. Hoppas ingen sätter sig här. Fet chans det händer. Som när jag åkte senast. Svettig tant. Tog upp två säten. Och hennes terrier. Fast morsans terrier är ju rätt mysig. Gillar potatis. Bara att dumpa på golvet. Swosch!
”Är det ledigt här?”
Det är ju hon…
”Ja.” Bäst att snygga till sig lite.
”Vad heter du?”
”Johan.”
”Hej Johan! Jag heter Madde.”
”Ja, hej, hej.” Åh, vad ska jag säga? Det kommer säkert bli sådär pinsamt tyst. Fråga var hon är på väg.
”Var är du på väg?” Svara Stockholm, svara Stockholm.
”Uppsala, du då?”
Stockholm. ”Uppsala.” Vad sa jag just? Hjälp…
”Jaså? Bor du där?”
”Ja… Jo…” Hur fan ska jag ta mig ur det här? ’Näh, jag ljög visst.’ Det vore ju just snyggt. Undrar om Niklas är hemma. Kanske kan slagga där några dagar?
”Du Johan… Vad är du för stjärntecken?”
”Va..?” Ja, vad är jag för stjärntecken? ”Jag är född i juli. Tjugofemte. Vad blir det?”
”Häftigt! Du är lejon! Gissa vad jag är!”
Jungfru! ”Också lejon?”
”Nej, dummer, jag är jungfru, september, du vet? Det sägs att lejon och jungfru går bra ihop.”
Hon ler. Vilket underbart leende. Gröna ögon. Vackra ögon. Undrar om hon har pojkvän. Fråga om hon har pojkvän!
”Vad ska du göra i Uppsala då?”
”Jag bor också där, är på väg hem.”
Just typiskt. Nu är jag i tokig knipa. Och jag vet fortfarande inte om hon har pojkvän. Äsch, jag har i vilket fall ingen chans.
”Får jag rita av dig, Johan?”
Skojar hon? ”Tja, varför inte?”
Wow, hi-techpennor. Kunde hon inte valt ett bättre motiv?
”Titta ut, Johan! Vill ha dig i halvprofil!”
Sa hon ’vill ha dig’?
”Johan … Titta ut…”
Gör som hon säger!
”Sitt still nu…”
Det är tyst. Undrar vad hon tänker på. Säkert sin pojkvän hemma i Uppsala. ’Hemma i Uppsala’? Det är ju inte hemma. Hur fan ska jag lösa det? Äh, jag är glömd när vi gått av tåget.
”Ska vi fika någon gång, Johan?”
Det är inte möjligt. Det kan inte vara sant… Varför ljög jag?
’Nej, jag bor ju egentligen i Stockholm’. ”Ja, gärna.”
Jag vill inte vara framme, jag vill inte vara framme, jag vill inte vara framme, jag vill inte vara framme, jag vill inte…
”Johan? Vakna! Vi är framme!”
Inte fullt så… ”Underbart.”
”Kan du hjälpa mig ta ned min väska?”
”Javisst.”
Välpackad väska. Undrar vad hon har gjort? Och vad fasen ska jag ta mig till när vi kommit av tåget?
”Uppsala. Uppsala nästa.”
Jävla radio.
”Var ska du nu då, Johan? Jag ska mot Vaksala torg.”
Okej, Vaksala torg. Vad finns åt andra hållet? Centrum…
”Jag ska ditåt. Centrum.”
”Fram med armen!”
Vad ska hon göra? Bäst att ge henne armen, då… Vad gräver hon i fickan efter? Spritpenna. Såklart.
”Här. 129934. Mitt nummer. Ring mig!”
Vad har de för riktnummer i den här staden?
”Jag ska, Madde. Jag lovar.”
”Bra, glöm mig inte…”
Åh, gå inte… Måste ta mig hem. Vill inte. Vad vacker hon är. Varifrån går tåget till Stockholm? Där… Vad mycket folk det är här. Dumma gråa massa. Var var det nu Niklas bodde? Kan ju lika gärna hälsa på honom… Fålhagen? Så var det nog. Fan vad vilse jag är. Helt sjukt. Den här dagens som började så bra… Och ja, den fortsatte ju rätt bra. Skulle man till vänster här? Näh, rakt fram var det visst, nästa är till vänster. Ja, den fortsatte ju rätt bra. Madde. Undrar hur jag blev… Var det 29A han bodde på? Jo… Niklas Lindgren. Hoppas han är hemma. Jag hör steg i all fall.
”Men tjena, Johan, det var inte igår. Kom in för fan. Känn dig som hemma, jag ska bara sätta på mig en tröja så kommer jag.”
”Ja, hej hej.”
Han borde ha tröja på sig oftare…
”Hur är läget med dig då? Vad gör du här förresten, skulle du inte hem till Stockholm idag?”
”En lång historia.”
Otroligt lång.
”Berätta nu, Johan, jag ska bara hämta något att dricka. Kaffe?”
”Ja, tack, kaffe går utmärkt.”
Var börjar man den här tokiga härvan? Började i Norrköping och vips så var jag här. Förtrollande vacker.
”För att göra en lång historia kort, jag var ju i Norrköping. På tåget träffade jag en tjej, Madde. Underbar. Trevlig. Underbart trevlig. Vi pratade hela vägen… Eller ja, hon pratade ju mest. Jag sa att jag bodde här i Uppsala. Hon med, förstås. Vi ska ses någon dag. Har hennes nummer här på armen. Vad har ni för rikt-nummer?”
”Håhåjaja, jisses, du är dig lik. Vad tänker du göra?”
Om jag det visste… Jag skulle ju kunna ringa henne. Kanske berätta sanningen. Hur skulle hon reagera? Hur skulle jag reagera? Om jag gillade någon skulle jag nog inte bry mig.
”Jag vet inte, Niklas. Jag har försatt mig i en rätt skitig sits, va?”
”Det kan man nog lugnt påstå?”
”Hur är det med dig då?”
Måste få tänka på annat. Fast… Nej. Måste tänka på Madde.
”Jodå, för fan, det är lugnt vettu. Jobbar, äter och sover. Det vanliga. Men du… Ring henne nu. Låna min telefon. Annars ringer jag henne.”
Vaddå? Va? Nej, jag kan inte ringa henne. Eller kan jag det? Det var ju inte ens en timme sedan vi skiljdes åt. Vafan, det får bära eller brista.
”Var har du telefonen?”
”Den står i köket, jag går ner och handlar lite så får du ringa ifred. Och se för fan till att fixa det här nu!”
”Tack.”
…1… 2… 9… 9… 3… 4…
Svara. Svara inte. Jag vet inte.
”Ja, hej, det är Madde.”
”Eh… Hej det är Johan… Från tåget, du vet?”
Andas för helvete. In, ut, in, ut. Puls tvåhundrafemtio. Hoppas hon kommer ihåg mig…
”Det är klart jag gör! Hur är det?”
Hjärtat i halsgropen. ”Det är bra. Hur är det själv?”
’Det vore underbart ifall jag sluppit prata i telefon’.
”Det är toppen, underbart att du ringde. Jag är lite hungrig, har ju inte ätit något än. Ska vi gå och äta någonstans?”
Jag är ju inte hungrig. Jag känner ju knappt min mage. Jag kan ju berätta om min lilla… Ändring av sanningen.
”Javisst… Jag… Var ska vi?”
”Kan vi inte ses på Vaksala torg? I mitten? Mitt i mitten?”
Niklas får ge mig en vägbeskrivning. Annars hittar jag nog inte. Men varför just i mitten? Är det inte smidigare vid ett hörn… Nåja…
”Okej, mitten. Hur dags?”
”Vi ses i mitten av Vaksala torg klockan sju… Nitton, okej?”
”Ja, vi ses då, Madde.”
”Puss och kram!”
Vad sa hon? ’Puss och kram’? Otroligt. Jag måste berätta för henne. Det här kommer aldrig gå väl… Det är dömt att misslyckas. Å andra sidan slipper jag ju fundera på Uppsala mer… Men… Madde…
”Hallå, Johan, jag är hemma igen. Jävligt lång kö. Hur gick det?”
”Vi ska ses. Vaksala torg klockan sju. I mitten.”
”Det är inte så långt, men du måste nog skynda dig. Du kan lämna dina grejer och du, jag köpte ett paket tuggummi åt dig. Använd!”
”Haha, tack, gör du en vägbeskrivning?”
”Jadå, vänta ett ögonblick.”
Tuggummin, haha, ja, det kanske jag behövde. Hoppas jag inte luktade illa på tåget bara. ’Han med andedräkten’ det vore ju lysande. Hon kanske var täppt eller så, därför hon satte sig hos mig. Hon kände inte lukten. Jag tar nog två tuggummin.
Var är hon? Klockan är ju kvart över… Hon kanske ångrade sig? Vem kan klandra henne?
”Johan!”
Där är hon ju. Vad fin hon är…
”Johan! Kom! Det ligger en liten restaurang alldeles i närheten, dit kan vi gå.”
Det är väl bara att gå? Åh, vad vacker hon är… Har hon…? Nej…
”Hej, jag kommer.”
Hon… Hand… I min… Mjuk… Hon kanske bara leker med mig? Så som jag leker med henne… Jag måste berätta.
”Du… Madde… Jag har något att…”
”Vänta, vi är inte framme än. Var tyst tills vi är framme, är du snäll?”
Bäst att göra som hon säger. Men jag måste säga det. Hennes hand känns liten, vacker. Oerhört vacker. Åh, nej… Inte bra att vara nervös. Bara hon inte… Kallsvettig… Hoppas hon inte märker det.
Framme. ’Resturang Alexander’. Ser flott ut. Undrar om jag har råd? Biljett ner, boende mat, biljett hem… Det är nog på håret.
”Ska du med in, eller måste jag dra med dig?”
Hon ler så vackert. Går inte att motså.
”Johan!”
”Jag kommer, jag kommer.”
Ett bord vid fönstret. Levande ljus. Har hon planerat det här? Nej, det brukar nog se ut så. Menyn? Åh, jävlar. Det var inte nådigt.
”Vad får det lov att vara?”
”En plankstek med mineralvatten till. Vad ska du ha, Johan?”
En sallad? ”Jag tar samma.”
Jag kommer inte komma hem. Hoppas Niklas har pengar jag kan låna. Eller mamma. Hon kanske har. Får prata med henne sen. Nu måste jag berätta…
”Madeleine…”
”Madde. Säg Madde. Ingen har kallat mig Madeleine på evig-heter.”
Bra början…
”Okej, Madde… Jag måste erkänna en sak…”
Hon rör inte en min ju. Hon kanske inte är intresserad. Eller så kanske hon är beredd på att springa härifrån. Snälla, låt det gå bra…
”Jag bor egentligen inte i Uppsala.”
”Jag vet.”
”Va?”
Sa hon att hon visste?
”Jag vet, Johan. Hade du ägnat mer tid åt de som stod i biljettkön i Norrköping hade du sett att jag stod alldeles intill dig. ’En biljett till Stockholm. Ja, rökfritt. Nej, jag vill inte ha första klass. En enkel, ja. Stockholm.’”
Hon visste hela tiden. Och hon ler. Är det ett gott tecken? Vad ska jag säga nu? Sluta distrahera mig! Kan inte släppa hennes ögon. Gröna ögon. Inte blå. Gröna.
”Är du okej, Johan?”
Nej, det är kaos… ”Ja, jo… Nu då?”
”Vaddå ’nu då’?”
”Ja, vad händer nu då? Kan du förlåta mig, Madde?”
Jag hoppas hon kan. Jag skulle bli förkrossad annars. Jag har inte känt henne mer än en dag. Det här är ju löjligt.
”Ja, Johan, det kan jag. Du är medveten om att jag vetat om att du ljög längre än jag känt dig, va? Jag har din bild här. Fast jag vill behålla den. Och gärna dig också.”
Drömmer jag? Nyp dig i armen. Aj! Hon kan inte mena allvar.
”Äh…”
”Ja, jag är medveten om att vi inte känt varandra särskilt länge och jag kanske är fånig, men jag tycker om dig, Johan. Vi kanske kan fortsätta ses?”
Sitt still. Ta det lugnt. Börja inte dansa. Lugn, lugn.
”Hur var det nu? Jungfru och lejon?”
”Just det. Jungfru och lejon…”
Den här förtjänar en kommentar! I jakten på inspiration till hur jag ska bygga upp den nya häftiga asballa bloggen så ramlade jag in i ditt lilla arkiv. Hmm, noveller av Martin, bara en, synd, jag gillar noveller, oj en monolog, intressant, jag gillar monologer. Måste säga att den var både roande och så där verklig som jag önskar att livet var.
Vad roligt att du gillade den! :) Jag läste den igen nu när jag såg att du kommenterat den och visst, den skulle behöva lite uppfräschning (och ett bättre slut) men den duger. Övning ger färdighet och förhoppningsvis kan jag få tummen ur att både skriva och lägga upp fler noveller.