Jag började gräva lite i min katalog på datorn (eller i molnet, för all del) där jag samlar allt skrivande som är mer avancerat än mina recensioner. Det mesta har legat orört länge och annat, som Kung Bores dilemma, uppdaterar jag vid behov (jul, i det fallet).
Jag slås av att jag glömt väldigt mycket av det som finns där i. Samtidigt så är det vissa textskelett som emellanåt är rätt bra, sett genom utkast- och självkritikfiltret (deckare1.docx och konsten_att_få_andra_att_fantisera.docx är bra mycket stabilare i det här icke-stadiet än vad Gudsförgäten till slut blev och då är jag fortfarande inte direkt missnöjd med den), och andra som river ganska djupa sår när jag återkommer till dem så här, flera år och livssituationer senare (självhatet.docx var början på en blogg jag tänkte starta — jag hade glömt hur det var när det dokumentet kom till men det framstår väldigt klart när jag tittar på det igen och egentligen har inte mycket hänt, annat än att reapriset på domäner med å, ä, ö inte längre finns och att jag kanske blivit lite snällare mot mig själv). Annat (för all del även romanerna) gör att jag kan ana ett styng av dåligt samvete för att jag inte gjort mer, kommit längre, även om mina bortförklaringar i många fall är godtagbara utan att för den sakens skull vara lösningar.
Samtidigt har helt bortglömda projekt bubblat upp, guppande nu som bortglömda flöten. Tydligen skrev jag på två rollspel för tiotalet år sedan. Det ena, Evig natt var ett postapokalypsspel med motorcyklar och en del fysiska ljuspunkter i spelvärlden, om än få faktiska i det lilla materialet jag hann producera. Det andra, Svarta kråkor och fanor, sammanfattade jag på följande vis i ett mail skickat till mig själv 5 maj 2008 klockan 18.03:
1075630 – Svarta kråkor och fanor
http://sv.wikipedia.org/wiki/Retorik
Emotion, Mood, Sensation
Tack Martin, tack!
Till slut lyckades jag luska ut vad jag menade, vad numret är och vad det har med retorik att göra, och tydligen hade jag även skrivit om det här på www.ackerfors.se 7 februari 2008: ”Vaska och ge” – En inspirerande utmaning.
***
Jag vet inte vad jag ska göra med informationen, än mindre vad ni ska göra med den. Det är tydligt att ord betyder saker, att text bär mycket — vilken banal upptäckt! — och att bilden jag har av mig själv är tätt förknippad med skrivandet, även om tillvaron inte nödvändigtvis är det just nu.
Det är också ganska tydligt att en hel del av de ord som vaskas ur och filtreras genom min gråklibbiga hjärna mycket väl kan vara sådant jag tycker blir rätt bra, men ändå i någon mån glömmer. I fallen med rollspelen blev jag påmind om den första av en vän som mindes idén mycket bättre än jag gjorde och om den andra av någons förflugna sökning här, i övrigt var de helt borta så när som en vag, avlägsen klocka i medvetandets blekaste domäner. deckare1.docx, konsten_att_få_andra_att_fantisera.docx och flera andra dokument kan jag ändå minnas att jag påbörjat, kanske har jag sett dem i katalogerna på datorn när jag letat efter annat, men när jag väl sätter mig och läser om dem visar det sig att jag skrivit mycket mer än vad jag först trodde. En glad överraskning, men också en överraskning som får mig att undra vad det beror på.
Ofta är det kanske så att jag har ett eller ett par större projekt som jag funderar på och går till när jag väl sätter mig för att skriva, men att jag ibland får infall och skriver ur mig mer än bara rubriken på en idé. Ibland är det ett stycke, ibland en handfull sidor, men det är mest en fråga om att tömma systemet. Så fungerar kanske även de artiklar här som jag glömt bort. Ett infall, okej resultat, publicera. De texterna som jag lagt mer arbete på, mer själ i, minns jag bättre.
På så vis blir katalogen jag kallar ”Skrivande” en dagbok, med datum visserligen, men utan egentlig kronologi eller logik. Kanske är det också därför jag har så svårt att avpublicera texter här, sådana som jag kan placera utifrån vem jag var när jag skrev dem men som jag kanske inte står bergfast bakom idag. Kommer jag glömma bort dem, för alltid, om inte någon stackare råkar klicka sig in på dem så att jag råkar se att nu har någon okänd läst just den här artikeln? Vem blir jag om jag tillåter mig att glömma?