Om att promenera igen

Sen jag flyttade har jag gått vägen till jobbet ungefär åttio gånger. Det är varken långt eller spännande: Snickaregatan ner mot tågstationen, utmed Järnvägsgatan till Park Hotell där jag sneddar upp mellan husen de sista hundra metrarna fram till den k-märkta porten som någon nyligen signerat med en blå spritpenna. Allt som allt en promenad på fem minuter. Det är plant och den största dramatiken finner jag i huruvida jag kommer gå mot rött över Vasavägen eller ej. Konstigt nog är det sällan jag möter samma person flera gånger. Det kan förstås bero på att jag är ouppmärksam.

När jag promenerar i vanliga fall lägger jag stor vikt vid min omgivning. Ett tag försökte jag lyssna på Philip K. Dicks The Man in the High Castle medan jag gick till universitetet. Trots att det var en väg jag kunde gå i sömnen lyckades jag inte hålla mig tillräckligt koncentrerad för att jag skulle förstå särskilt mycket av talboken. Den verkade bra, var det enda omdömet jag fick med mig.

Sen jag började läsa Iain Sinclair har promenerandet blivit än mer intressant. Femte maj 2010 skrev jag Om att promenera. En hyllning till promenerandet som praktik och en följd av mycket funderingar. Min syn på promenerandet har förändrats en del sen dess. Det är klart, det är fortfarande en handling som lugnar – eller åtminstone sysselsätter – mig, och jag tänker bra när jag går. Samtidigt har jag insett, en smula romantiskt, att promenerandet kan vara både kulturellt och revolutionärt. Genom en promenad sätter jag mig i ett sammanhang, det är sällan jag går where no man has gone before. Det är inte heller målet. Jag roas av hur vissa springer runt med sina smarta mobiler och försöker hitta gömställen i en världsomspännande skattjakt. Jag roas av det och jag lockas av det. Det är aktivt, och det verkar både spännande och avkopplande. Snart är jag nog också fast i letandet: jag kan sluta när jag vill.

Det revolutionära i handlingen ligger i kontrasten mellan en promenad och det moderna samhället. Allting ska gå fort, det är knappast en ny upptäckt, och få saker går så långsamt som att promenera. När Oscar Niemeyer ritade Brasilia var han, liksom många modernister, uppslukad av tanken på det välutvecklade samhället. På den idén lades grunden till Brasiliens huvudstad, men sanningen var inte nära och de väldiga avstånden, anpassade för biltrafik, blev istället långa promenader för det fattiga folket. Byggnaderna är helt makalösa, och promenerandet var ett av mig romantiserat uppror mot Niemeyers och beställarnas världsfrånvändhet.

Linköping är inte riktigt där. Det kanske tar tid att förflytta sig, men det är mycket sällan man inte kan gå från en punkt till en annan utan större bekymmer. Upproret är tyst och ganska fruktlöst, men det känns bra ändå. Tanken på att någon kommer gå i mina fotspår en dag är dessutom uppfriskande.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

1 Comment

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!