När Johanna Drott (@sargoth) skrev ”I mina riktigt gamla anteckningar finns till synes random artistnamn, som jag skrev ner för att inte glömma dem. Andra tider.” drog jag mig till minnes de tillfällen (det händer fortfarande då och då) när jag hittat en lapp eller en textfil med blandade musiktips. Oftast handlar det bara om en kall lista med artistnamn som jag tänkt mig att jag ska kolla upp. Ibland är det inledningen på en passionerad kärleksrelation jag ser, ibland är namnen bortglömda, ibland slår jag handen för pannan och tänker ”gudars skymning, vad ung jag var” (alldeles oavsett hur länge sedan det var, förstås). Johanna konstaterade också att ”musik är tid. tid är musik”, och jag kan inte annat än instämma.
När jag var lite, åtta nio år, satt jag bänkad framför radion med min kassettspelare och väntade på bra låtar att fylla mitt blandband med. Det var ett omständigt sätt att arbeta på och av naturliga orsaker blev det inte särskilt många låtar på bandet; ”När vi gräver guld i USA” med GES, ”Vandraren” med Nordman och Paul McCartneys ”Hope of Deliverance” utgjorde kärnan i mitt lyssnande där strax efter fotbolls-VM i USA, 1994. När Napster (första nedladdade låten var ”Nothing Else Matters” med Metallica) blev stort och vi hade skaffat vår första cd-brännare hade min smak raffinerats en smula och Voxpop hade lärt mig att älska Red Hot Chilipeppers och Linkin Park. (Jag hann, mellan GES och Metallica äga såväl Spice Girls första cd som Aquas och E-types.)
Jag hittar ibland de skivor jag brände på högstadiet och det är en salig blandning av saker jag fortfarande lyssnar på och sådant jag inte begriper mig på överhuvudtaget. Idag är jag ganska långt ifrån att maratonlyssna på Creeds ”One Last Breath”, tycka synd om mig själv och tänka att ”den här låten handlar ju sååå om mig”. Samtidigt cementerar musiken vissa känslor i en särskild tid, och Creed var precis vad jag behövde på högstadiet och ”One Last Breath” kanske tydligast av alla låtar visar att musik skapar ankare i tiden.
Samtidigt är det förstås extremt skönt att jag lämnat GES och Nordman bakom mig, studsandes tillsammans med en åttaårig Martin i sängen hemma i Krokek. Det är skönt att ha uppskattat grupper som Spice Girls och Aqua, för det ger mig mer förståelse för hur man lär sig lyssna på musik. Det är skönt att jag lyssnade på Creed, Linkin Park och Takida (innan de blev kända, lyckligtvis) i högstadiet och början av gymnasiet för det lade trots allt grunden till allt det jag lyssnar på idag, som jag uppskattar och lever med.
Idag lyssnar jag på det jag tycker är bra. Det är enkelt att säga, men vad jag menar är dels att jag sällan gör några nostalgiska djupdykningar för att återuppleva en tid som flytt, jag drar inte i ankarna. Dels bryr jag mig inte särskilt mycket om vad andra tycker om min musiksmak och låtarna jag väljer att lyssna på, hade jag även fortsättningsvis uppskattat Creed och Linkin Park, eller för den delen GES och Aqua, hade jag sannolikt haft dem i spellistorna. (Faktum är att jag i min spellista These are a few of my favourite things har låtar som nog är att betrakta som skämslåtar, för andra.)
Dock, en viktig sak att poängtera. När man hävdar att ”musik är tid” är det viktigt att komma ihåg att det inte har något med när musiken gjordes att göra. Whitney Houstons ”I wanna dance with somebody” kommer för alltid att vara 2005 för mig. Så fort man betraktar musik som tid blir allting en fråga om lyssnaren och har ingenting att göra med artisten eller ens verket i sig. Allt vad upphovspersonens tolkningsföreträde heter försvinner när jag sitter och är uppgiven och undrar varför det blev såhär till Daft Punks ”Something About Us”.
Att ha gjort den här musikresan, att ha mina minnen, som tonsatta vykort, på det här sättet har gjort mig väldigt öppen för musik jag inte hört tidigare och jag hittar ständigt nya favoriter, varav vissa kanske bara blir musikaliska vykort från 2012, andra kanske blir passionerade kärleksförhållanden, ungefär som det jag känner för Explosions in the Skys ”Look into the Air” och ”Your hand in mine” vilka spelas nu när jag skriver det här. Det gäller att inte underskatta musikens funktion som bokmärken i livet, samtidigt som musiken förmodligen är det minst smärtfulla sättet att känna att tiden går och att det är bra att den gör det.
Fotnot: Eftersom jag nämner massa låtar tänkte jag, i den mån det tillåts, länka till dem så att ni kan lyssna ni med. Samtliga på YouTube.
GES – När vi gräver guld i USA
Nordman – Vandraren
Paul McCartney – Hope of Deliverance
Metallica – Nothing Else Matters
Creed – One Last Breath
Whitney Houston – I Wanna Dance With Somebody
Daft Punk – Something About Us
Explosions in the Sky – Look into the Air
Explosions in the Sky – Your hand in Mine