Oftast dör man inte

Jag rycker till när jag hör en brädbit falla till golvet: smack! Jag förstår först inte var den kommit ifrån, men när jag höjer blicken ser jag att en bit fattas utmed listen vid trappan. Väggarna buktar inåt och i sprickorna som uppstår väller den gula isoleringen ut, blödande sår och skruvar som dras ur sina gängor. Det är kraftfullt och öronbedövande. Den förändring som först gått långsamt går att se med blotta ögat, byggnaden organisk och pulserande.
     Jag vaknar kallsvettig och förstår att husets puls är min. Klockan är 02.57 och jag är klarvaken, denna natt som så många andra. Jag är inte mycket för drömtydning men om detta inre liv är någon indikation på balans så är det tydligt att jag närmar mig punkten då jag faller fritt.
     Man ska inte ligga kvar i sängen om man inte kan sova sägs det, och efter några desperata rörelser för att hitta en position skön nog för att jag ska glömma drömmen går jag upp. Det är mörkt men trots det lyckas jag ändå kontrollera fogarna. Nej, det var inte på riktigt. Det är bara inuti det är på väg att brista.
     Efter snart två år i pandemi, förkylningar och turbulens är det knappast någon som säger sig må riktigt bra. Inte heller jag gör det. Social isolering, vård av barn och en allmän osäkerhet kring allt det nära, ovanpå det klimathot, fascism och krigsmobilisering på diverse fronter. Det vore märkvärdigt om man inte var påverkad, kan jag tycka, men ändå förebrår jag mig när jag ännu än gång tvingar mig att andas de djupaste av andetag för att inte drabbas av panik. Men det är bara om dagarna.
     Under vaknätterna är det stilla. Bara kylskåpet (som skulle behöva bytas, men när? – hur?) brummar. Jag lägger mig på soffan, tänder lampan och försöker låta telefonen vara. Jag behöver inte doomscrolla för att veta att jag har en puls. I stället läser jag. Delvis för att det brukar fungera bra för att skingra tankarna, delvis för att det, föga förvånande, är ett av mina största intressen. I bilderboken Fakta om pappor (2021) av Oskar Kroon & Jenny Lucander ses pappor ligga på soffan och läsa, mina barn skrattade igenkännande åt bilden och det är nog bara bra. Kan jag, mot förmodan, förmedla något av värde till dem hoppas jag det är att alltid ha en bok på armlängds avstånd.
     Men det vet de inget om nu, för det dröjer trots allt ännu några timmar innan de väcks eller på eget bevåg tassar ner, vana vid det här laget av att jag redan är uppe.
     Jag tänker på andra gånger jag varit vaken. När jag mådde som sämst, men innan jag förstod att jag mådde dåligt, fanns det nätter då jag möblerade om lägenheten, ganska nöjd med att få så mycket gjort. Bottenplan och tjocka betongväggar gjorde det möjligt att flytta soffa, kånka hyllor utan att någon annan än katten stördes och eventuellt inte ens han, för jag lyckades aldrig släppa misstanken att han var döv. Den här natten ska inget flyttas och åtminstone ett av barnen skulle omedelbart göra mig sällskap om han upptäckte att jag var vaken. Han tycks ha ärvt min morgonpigga läggning.
     På väggen ovanför soffan syns det slarvigt hanterade spacklet tydligt under tapeten, särskilt eftersom lampans sneda sken får skuggorna att växa. Om dagarna stör jag mig inte nämnvärt på det, men om natten behöver jag tygla suget att riva ner och ta bort, göra om och bygga nytt. Det ska ändå göras en dörröppning där så småningom, men varför jag tror att jag skulle kunna göra det vet jag inte. Resterna av mitt sargade självförtroende ligger utanför, brädhögar som skulle blivit staket. De blev inte ens en tumme när projektet blev för svårt och den allmänna skepsisen för stor.
     På natten blir det hemska mycket värre än det är, tycker Tove Jansson att någon borde säga för att trösta Knyttet. Jag är nog inget knytt och mycket tycks bra mycket lugnare om natten, men är det något som blir värre är det maktlösheten. I förstone maktlösheten att inte kunna, fast man vill, somna om och att veta att om fyra timmar, tre, två, en timme är natten förstörd och så även dagen. I andra hand maktlösheten som bygger på att det bästa man kan göra av problemen är en lista med dem och eventuellt vad man ska göra åt dem när man väl genomlidit ännu en sömnlös natt. Jag kan (och bör) inte skriva några arga mail, packa eller vad det än är som uppehåller min hjärna, men jag kan påminna mitt framtida jag om vad jag i denna stund tycker verkar vara rimligt. Sällan eller aldrig är de nattliga försöken att betvinga hjärnan särskilt fruktbara när man senare utvärderar det man gjort, men det är heller inte poängen.
     Den namnlösa berättaren i Fight Club (1996) startar slagsmålsklubbar (möjligen i ett försök att gestalta toxisk maskulinitet) ingen pratar om, trots det samlas fler och fler i denna desperata flykt undan overklighetskänslorna. Smärtan, tycks det, är åtminstone ett kvitto på existens. Där din näve möter min kropp kan jag åtminstone känna att jag upptar en faktisk plats i det fysiska rummet och det är mycket mer än jag kan bekräfta mellan skaviga sängkläder.
     När jag vaknar går jag upp, jag befinner mig i en vakenhet som i den stunden tycks gränsa till sömnsjuka. På vägen genom huset, från sovrummet, nedför trappan, till soffan i vardagsrummet är det mörkt. En bit ned på gatan finns ett gatljus som nätt och jämnt når in i köket och de tidsstyrda lamporna tänds inte än på länge. Ändå ser jag mig omkring, mitt mörkerseende ännu inte fördunklat av ålder, och känner mig som en buendían från Hundra år av ensamhet (1967). Till en början är de nöjda med sin påtvingade vakenhet, de möblerar inte om kanske, men de lever alla dygnets timmar, men så småningom börjar de tappa namn på saker, förlora förståelse för tingen och vad de gör. I ett försök att blidka sjukan skriver de lappar och fäster på dem:

Det här är en ko. Hon måste mjölkas varje morgon så att hon kan producera mjölk, och mjölken ska kokas för att sedan blandas med kaffe så att man kan göra kaffe med mjölk.

De köper sig tid när de bara behöver läsa, åtminstone till dess att även bokstäverna saknar betydelse.
     När de vaknar ur sömnsjukan inser åtminstone familjens patriark absurditeten i alla dessa lappar. Det är knappast något liv att leva.
     Där är jag inte riktigt än, men drömmens förfall liknar det hos romanbyn Macondo. Allt ska lösas upp till intet, så står det skrivet, men undergången kan inte tydas förrän hundra år av ensamhet förlupit för familjen Buendía, och där är vi inte riktigt än.
     En tröst?
     Jag vet inte. När Macondo drabbas av ett skyfall som varar i år slås jag av att här finns någon slags parallell. Romanens figurer isolerar sig i sina hem, fokuserar på överlevnad och knappt det. Någon enstaka gång drar någon vaxduken om sig och ger sig ut i ovädret, men stannar bara på ett nytt ställe i månad efter månad. Glöden har liksom slocknat, inte så konstigt när allt regnar bort, men ändå. Skyfall eller droppsmitta, isolering och håglöshet.
     ”Jag bara väntar på att det ska sluta regna för att dö”, utbrister familjens matriark Ursula under dessa otaliga månader av oväder och barnbarnsbarnet Aureliano Segundo tycker sig se att det nog gäller för samtliga byns invånare. Han ser dem …

… sittande i sina vardagsrum med stirrande blickar och med armarna i kors över bröstet, alltmedan de såg framför sig hur en hel tidsrymd passerade revy, en egensinnig tidsrymd som det vore meningslöst att dela in i månader, år, dagar och timmar eftersom man ändå inte kunde göra annat än att sitta och titta på regnet.

     Är inte det en beskrivning av de senaste åren så säg.
     Dagtid frågar min dotter något om döden. Hon gör det ofta, i synnerhet sedan pandemin blev något att försöka förstå. Jag minns inte exakt vad, men jag försöker att ta hennes frågor på allvar, i hopp om att hon inte bara ska våga fråga igen och igen utan att hon även ska ta mina svar på allvar. Efter någon form av förklaring, hur man nu förklarar något sådant som döden, avslutar jag med: ”men oftast dör man inte.”
     Alla dessa månader, år, dagar och timmar som flutit ihop, än mer så alla sömnlösa nätter, är en tröstlös nedräkning, i synnerhet när man som jag aldrig känner att man räcker till eller hinner med, när jag, med Martin Hägglund, slits mellan praktiska identiteter som aldrig går att jämka. Om natten, den sömnlösa, blir denna konflikt som tydligast, samtidigt som jag utan tvekan är som längst ifrån att kunna uppfylla en endaste av dem. Bara en natt, åtta timmar eller så, som går ifrån mitt liv och aldrig kommer åter.
     När jag vaknar om nätterna har jag ändå någon grundläggande ambition att somna om. Eftersom det inte är möjligt för mig att räkna får försöker jag mig på andra räkneövningar. Jag räknar baklänges från tusen, jag räknar baklänges från tusen men bara var tredje tal, jag räknar baklänges från tusen i en omvänd Fibonacci-följd, jag räknar och räknar och räknar för att trötta ut hjärnan och för att inte väcka min tålmodiga sambo. Det hjälper sällan och till slut ger jag upp.
     På engelska finns verbet ”meandering”. Den närmaste svenska översättningen är ”slingrande”, men ”meandering” kommer av den turkiska floden Menderes och bär samma ursprung som ordet ”meanderlopp” på svenska, det vill säga en flodfåra som ringlar sig fram och tillbaka genom ett flackt landskap. Det är ett vackert ord, tycker jag, oaktat betydelsen, men framförallt ligger det mig varmt om hjärtat som ett sätt att skriva. Slingrande, ringlande, utan mål (annat än havet), man får se hur det går, helt enkelt.
     Det händer att jag dessa vaknätter fastnar på ett ord (dagtid också förresten). Som en vinkelvolt jag inte tar mig ur, men sällan med så vackra ord som ”meanderlopp”. Jag upprepar dem, inuti mig, gång på gång på gång till dess att de i princip saknar mening och då fortsätter jag att upprepa dem till dess att jag … kommer på andra tankar, kanske. Det är inte utan att jag skulle vilja fästa en lapp vid dessa ord, likt buendíanerna, för att inte förlora dem ur mitt grepp, lite som att försöka förvisa en låt man fått på hjärnan genom att lyssna på dem.
     Om jag får drista mig att dra till med en klyscha lever vi i oroliga tider. Det vore kanske konstigare om jag inte låg sömnlös några nätter då och då, vaknade tidigt, grubblade. Faktum är trots allt att vi alla ska dö, förr eller helst senare. Om ett liv består av cirka 2,5 miljard sekunder är det bara en av dessa sekunder vi dör. Resten lever vi.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!