Marguerite Yourcenar, i översättning av Karin Landgren
336 s. Modernista, 2017 (1968)
För inte allt för länge sedan läste jag Nina Burtons Gutenberggalaxens nova (2016) om Erasmus av Rotterdam. Förutom att teckna ett porträtt av bildningsmannen målade den ett livligt landskap i ett av reformationen uppeldat Europa. Om Burtons biografi ligger närmare facklitteraturen är franska Marguerite Yourcenars (1903—1987) Vishetens natt en skönlitterär skildring av ungefär samma tid och, både genom min läsning och, skulle det visa sig, författarens efterord en person som liknar Erasmus av Rotterdam på fler än ett sätt.
Vishetens natt handlar om Zenon, en bildad läkare tillika ateist som tidigt ger sig ut i stora världen från belgiska Brygge. Han befinner sig i regel i händelsernas centrum utan att vara dess nav, alltid med en distans både till händelserna omkring honom och till människans tillvaro och förutsättningar men åtminstone då och då med nära relationer till andra. Han ser människornas galenskap och resonerar kring religion och politik på ett filosofiskt vis. På så vis skaffar han sig även fiender som i raseri eller för att statuera exempel helst skulle se Zenon brännas på bål.
Om likheterna till Gutenberggalaxens nova ytligt sätt är stora, finns även andra beröringspunkter. Yourcenar var bevittnat påläst och ägnade sig åt att väva in faktisk historia i sina romaner. Det märks även här vilket gediget för- och bakgrundsarbete hon gjort, vilket hon själv redogör för i det redan nämnda efterordet. Hon stöper Zenon i bland andra Erasmus form, skriver in riktiga historiska personer och låter dem förhålla sig till ett faktiskt historiskt skeende. Utan att överdriva ger Vishetens natt en mycket klar bild över det 1500-tal vi känner på andra vägar och vill man närma sig stämningarna som rådde i Europa runt reformationen borde romanen komma mycket nära.
Yourcenars språk är förutom lärt även laddat med ett driv som till en början kan te sig nästan elektriskt men som efterhand snarare blir magnetiskt. Det är i princip inga dialoger, men de långa styckena av beskrivningar, redogörelser och resonemang griper tag i den intresserade och den skrivande delen av mig ser i Yourcenar en språklig förebild, något som jag gissar att även översättaren Karin Landgren ska ha en enorm eloge för. I en bok som Vishetens natt märker man med all önskvärd tydlighet hur viktig översättarens del är i ett verk man inte läser på originalspråk.
Vishetens natt är en mustig historisk roman som uppfyller tre viktiga kritierier i genren: gedigen bakgrund och historisk stabil bas, trovärdig stämning, och efter dessa förutsättningar välskriven.
Roligt att hitta någon som delar den höga uppskattningen av Yourcenar.