Nina Burton
343 s. Albert Bonniers förlag, 2016 (2016)
Jag sträckläste Nina Burtons (f. 1946) Flodernas bok (2012) och redan när jag såg undertiteln på den augustprisbelönade Gutenberggalaxens nova var jag såld. ”En essäberättelse om Erasmus av Rotterdam, humanismen och 1500-talets medierevolution.” Smaka på den!
Det är för övrigt en mycket passande undertitel, för Erasmus framstår som en naturlig mittpunkt i ett stormigt 1500-talseuropa, såväl ideologiskt som geografiskt och i temperamentet.
Erasmus (1466—1536) föddes som namnet skvallrar om i Rotterdam, men flyttade fram och tillbaka genom Europa efter vad som passade honom bäst för stunden. Han tvingades i kloster, men varken klosterlivet eller den teologiska banan tycks ha passat honom särskilt bra. Istället var han en språkets, tänkandets och humanismens apostel och när reformationen slet sönder kyrkan blev han slagträ för både Martin Luther och katolska kyrkan utan att egentligen själv sälla sig till någondera sida. Där känslor stormade och strider rasade försökte Erasmus vara en förnuftets röst. Detta föranledde Luther att formulera smädelser av rang riktade åt Erasmus håll.
Grunden till Erasmus framgång låg i tryckpressens intåg och genom den tryckta boken lyckades han bli både välläst och ansedd, en dåtidens superstjärna. Han gjorde översättningar från latin och grekiska, bidrog med sina egna noter och skrev egna filosoferande böcker som kom att sätta agendan för stora delar av Europas kultur vid tiden. Av alla böcker som trycktes kunde man räkna Erasmus andel i tiotal procent.
Då liksom nu ställdes Europa och världen inför stora frågor samtidigt som ett nytt medielandskap formades. Då liksom nu hade lugn och medmänsklighet varit att föredra framför hets och hat.
Burton behandlar linjerna till idag förhållandevis lite, kanske i hopp om att man som läsare själv ska se de blytunga strecken. Istället uppehåller hon sig kring hur Erasmus lyckades bli Gutenberggalaxens nova, hela Europas lärare och vän till kungar, påvar, konstnärer och filosofer. Kan klokskap och lugn verkligen forma en hel epok på det sättet? Nja, frågan blir snarare hur Erasmus lyckades vara klok och lugn i en epok som till stora delar verkar ha saknat de ingredienserna i övrigt.
Det gick att sträckläsa även Gutenberggalaxens nova, och mycket är det tack vare Burtons berättarförmåga som levandegör såväl Erasmus som person och det sammanhang han verkade i. Prominenta personer bereds utrymme bredvid honom för att sedan sjunka undan en stund, skeendena kommer och går de med och mitt i allt finns en smula hopp om att förnuft och humanism trots allt har en förmåga att överleva.