Den åldrade mannen placerade varsamt grova talgljus i snön på flatfjället, ett i taget, i en cirkel sju steg tvärs över och ett steg mellan varje. Den hade krympt i år igen, tyckte han, och varje gång han böjde sig ner för att tända ljusen påmindes han om varför. Från bältet tog han ripan han fångat på vägen. Med andra handen tog han den korta kniven. Han tryckte in eggen nedanför halsen och klämde försiktigt. Blodet var fortfarande varmt när det rann mellan handen och det snidade skaftet. Ett steg innanför ringen av ljus gjorde han en ring av blod, blod som rann allt långsammare. Han genomfors av en oro: hade han varit för långsam? Han klämde allt hårdare över fjällfågelns bröst, klämde några få droppar till, men än var cirkeln inte sluten.
”Af öllum ísköldum elgaholum!” svor han för sig själv. Han såg mot dalen. Palissaden runt byn stod hög och mörk, älghuvuden och björnhuvuden stuckna på de höga spetsarna. Innanför fanns en hel by som litade på honom, byäldsten Orsteg. Detta var årets mörkaste dag. Det var nu han skulle få det att vända.
Han såg på sin tumme, den läderartade huden var ärrad, ett till skulle knappast spela någon roll. Han torkade kniven mot kjortelns ärm, ena sidan, andra, sedan skar han ett djupt sår i tumspetsen. Det skulle räcka för att fullborda cirkeln och sägnerna hade inte, vad han kunnat minnas, klargjort huruvida det var tvunget att vara blod från en varelse eller om det kunde vara fler, om det kunde vara han.
Två cirklar var gjorda, den sista återstod.
För säkerhets skull tog han några djupa klunkar ur vattenskinnet, sedan drog han av sig kjorteln och vek ihop den i en hög. Lade sitt linne och mössa ovanpå. Stövlarna med sockarna i ställde han bredvid. Slutligen knäppte han upp bältet med långsamma rörelser och drog av sig byxor och underbyxor i en rörelse. Han stod där i ringen klädd som när jordemodern dragit honom ur skötet men, på många sätt, mycket tunnare. Hans tatuerade armar, ben och bröstkorg var fyllda av bleknade, grönblå runor, galdrar och berättelser om byn och världen och det hinsides.
Naken och kall fattade han tag om sin förkrympta lem och lät strålen färga snön till en gul ring runt honom, små, små steg på stället. Han visste att i just detta hade han det lättare än mor Saglia som varit byäldste innan Orsteg och ondgjort sig över alla karlfolkets fördelar i både denna och andevärlden.
Förberedelserna var klara och Orsteg frös. Frös värre än senvintern då taket brast, värre än när han gick ner sig i isvaken för att rädda Bynhar, värre än när Saglia tagit med honom till Fimbulhöfn. Trots att han var här varje år vande han sig aldrig och liksom tidigare år var han tveksam till om privilegierna som kom med ämbetet vägde upp lidandet.
Hans tvekan gjorde ingen större skillnad nu.
Han ställde sig i ringen, bredbent och rakryggat. Med ena armen höjd och med andra handens tumnagel ristade han ett sår från axel till axel och mässade:
”Ek standa hér fyrir framan skóginn ok kalla þik, vetrarföðr, konungr kalds ok myrkrs, þú kǫlr veðr hǫndum tíma ok rúms. Munum tala um ljósið. Trǫða fram, Kaldafadír.”
Under tiden han mässade kände Orsteg marken skälva, men han stod stadig. Han kände vinden virvla, men han vacklade inte. När han uttalade den sista stavelsen var det som om himlen sög luften ur världen och ur stiltjen växte ett utrymme som inte kunde rymmas någonstans på hans planet, lika lite som någon annanstans. Fjället och skogen han befann sig vid låg i gränslandet.
Han sänkte armen och väntade.
Inget.
Han visste att ritualen fungerat, annars skulle han själv inte vara där, men var …
Då hörde han de dova stegen och snart klev den väldige fram mellan träden. Han var lång, säkert fyra famnar, med blå, barkaktig hud och ett stort frostigt skägg. Kaldafadír. Orsteg slöt ögonen. På ögonlocken hade hans äldsta dotter Botvida målat hans mors gröna ögon, en sed för att sudda ut den skarpa gräns som annars skiljer en generation från en annan.
”Hoom … Är det du, Jorund?” brummade den väldige fram.
”Nej, Jorund var min far”, sa Orsteg utan att förklara närmare att Jorund var far till Noleg som var far till Karmaja som var mor till Haftor som var far till Saglia som var mor till honom. ”Jag är Orsteg. Vi har setts förr.”
”Det har vi? Nå, vid min ålder är det inte lätt att hålla reda på alla man mött.” Kaldafadír satte sig på en stubbe och vilade kinden mot sin knutna näve. ”Du kallade mig. Jag är här.”
”O Kaldafadír”, började Orsteg. ”Vi har nått årets mörkaste dag. Jag är här för att be dig släppa ljuset tillbaka. Vad begär du i utbyte.”
Kaldafadír blåste upp kinderna och höjde ögonbrynen innan han sakta lät den kalla luften pressas ut mellan läpparna. Han tog upp lite snö och började krama en boll som i hans nävar blev stort som ett oxhuvud. Granarna stod mörka och snötäckta omkring dem. Han kastade med kraft bollen mot skogen och Orsteg såg hur det tunga snötäcket släppte från grenarna och slog i backen med en duns.
”Jag har ju sagt det förut, det är inte så det fungerar.”
”Men … vi ses varje år. Och sedan vänder det. Blir ljusare först, sedan varmare.”
Kaldafarín bröt en gren från det närmaste trädet, drog försiktigt bort alla kvistar så att pinnen snart var helt ren. Med foten strök han en yta i snön slät, så vant som om han gjort det varje år.
”Hoom …” Han började rita. ”Det här är ert hem, Miðja. Den flyter omkring i ett stort ingenting. Här är himlaljuset Sól. Miðja far runt Sól och på ett år hinner hon ett varv.“ Kaldafadír såg upp på Orsteg som såg förvirrad ut, flera gånger uppfattade den väldige hur den nakne byäldsten tog sats för att invända, men han förblev tyst så Kaldafadír fortsatte. ”När Miðja befinner sig här är det som ljusast, men nu … nu befinner vi oss här i mörkret.” Han räckte över pinnen mot Orsteg som tog emot den med båda händerna. ”Det har ingen betydelse vad jag gör.”
Orsteg begrundade orden och allt medan han gjorde det försvann kylan, som om ljuset redan i detta nu var på väg tillbaka, om inte till Miðja så åtminstone till honom.
”Har det någon betydelse vad jag gör?” frågade han.
Den väldige tycktes fundera ett slag, vickade huvudet fram och tillbaka som om han valde mellan två alternativ. Till slut nickade han kort mot ingenting alls och sa:
”Vad tror du?”
”Det har det … Eller? Det måste det väl ha. Vi har alltid gjort det”, sa Orsteg som om alternativet var otänkbart.
”Då har det nog det … Inte för Sól och Miðja, för ljuset eller mörkret.” Han såg vänligt på Orsteg. ”Men för er, antar jag.” Han gjorde en ansats för att resa sig, men byäldsten höjde händerna.
”Gå inte. Inte än.” Hans blick var lika vild med både öppna och stängda ögon.
Kaldafadír la huvudet på sned, nyfiket.
”Vad har du på hjärtat, Jorund?”
”Jag är Orsteg.”
”Förlåt mig. Orsteg.”
”Kaldafarín. Vad … vad ska vi göra då?”
”Med?”
”Mörkret!”
”Hoom …” Den väldige såg sig förstrött omkring. ”Ha tålamod. Tänd ljus. Ät gott. Kramas.”
”… Kramas?” Orstegs ansikte förvreds i en misstrogen grimas. ”Tända ljus? Vad har det med …”
Han avbröts av Kaldafaríns genomträngande, iskalla blick. Han hade tappat räkningen över alla tillfällen han uppmanat byns unga att inte be om råd om de inte hade för avsikt att åtminstone begrunda dem. Nu var det han som avfärdade denna bortomvärldslings förslag, Kaldafarín som var äldre än tiden själv, som om de vore vårens sista snöfall.
”Vi är färdiga här, Orsteg”, sa den väldige inte utan viss skärpa och la händerna på knäna. Med ett knarrande, som stövlarnas sulor mot skaren, reste han sig. Innan han gick lutade han sig fram mot byäldsten, framför den väldige såg han inte större ut än en fjällräv. ”Ljuset kommer. Liksom mörkret igen. Ni nordbor behöver hitta sätt att förlika er med det.” Han satte sin tumme mot Orstegs panna och blåste ut sin besvärjelse: ”Skila.”
Orsteg slog upp ögonen. Var var han? Jo, just det, han hade varit till Kaldafarín, Vinterns far, Mörkets och kylans kung. Han hade bett om ljuset och han hade återvänt. Över bröstet löpte ett ilsket rött sår och runtatueringarna värkte, särskilt de nya som dykt upp på bukens högra sida.
Han strök med handen över ögonen. Handryggen färgades vit, grön och svart. En kall vind svepte förbi och han påmindes om att han var naken. Byxorna var stela, liksom kjorteln och mössan. Sockorna hade fått behålla lite värme där i stövlarna, men det var en klen tröst för inom sig kändes det som om det var något han glömt. Något han skulle sagt till Kaldafarín, eller något den väldige sagt. Han samlade ihop talgljusen och la i sin läderväska. Han såg spår i snön, någon hade släpat med sig fågelkadavret, men för Orsteg var det redan förbrukat. Innan han gick ner mot byn sparkade han snö över den röda ringen och över del gula. Dessa platser har nog med trolldom även utan att han lämnar spår i snön.
När han närmade sig palissaden nickade han mot djurhuvudena på vardera sida. En stilla hälsning. Han hann knappt in genom ingången till byn innan de andra kom springande mot honom och ropade ”far Orsteg!” De frågade om han träffat Kaldafarín, de frågade om han frös, de frågade om ljuset kommer tillbaka.
”Det kommer tillbaka”, svarade han, för det var han åtminstone säker på att det skulle. Och de firade med att tända ljus, med att äta gott och med att kramas.
Möte med Kaldafarín
