Lisa Wool-Rim Sjöblom, omslag formgett av Kalle Mattsson
171 s. Galago 2022 (2022)
”Vi förtjänar att få veta att vi inte har blivit kidnappade och sålda” skrev serietecknaren Lisa Wool-Rim Sjöblom (f. 1977) i efterordet till den självbiografiska serieromanen Palimpsest (2016). Det skulle också kunnat vara underrubriken till hennes Den uppgrävda jorden som dokumentärt följer Maria Diemar och hennes oerhörda arbete för att få reda på inte bara sitt ursprung utan för många av de andra som officiellt sett blev adopterade från Chile under 1970- och 1980-talen, men i allt väsentligt de facto stulna och kidnappade. Det är hjärtskärande.
När Maria i augusti 2017 får höra om att barn kan ha stulits från sina mödrar i Chile för att adopteras till Sverige känner hon dels att det är förfärligt, dels att det känns som att det handlar om henne. Där någonstans börjar hennes kamp som visar hur Adoptionscentrum i Sverige och militärdiktaturen i Chile samarbetade, ofta med stora summor pengar inblandade, för att få barn till Sverige, barn som kunde väljas med ett beställningsformulär, barn som togs ur de nyförlösta mammornas armar och som sades vara döda. Med hjälp av omfattande förfalskningar kunde barnen redan ha svenska namn innan de sattes på planet till Sverige. Det verkar inte ens ha varit någon hemlighet. Ingen brydde sig nämnvärt om att undersöka saken då och när Adoptionscentrums dåvarande ordförande Ulf Kristersson fick larm om saken runt 2003 föranledde det varken någon undersökning eller paus i adoptionerna.
Att läsa Den uppgrävda jorden är som att balansera på två linjer samtidigt. Den ena är den dokumentära, nästan kalla, beskrivningen av hur denna människohandel gått till och hur det, när det uppdagas, behandlas som vilket lite obekvämt ämne som helst: med talepunkter och icke-uttalanden. Den andra är det fruktansvärda i att sätta sig in i både de adopterades och deras mödrars situation, att tänka sig hur någon stjäl ens barn eller förvägrar en fakta om en själv, uppgifter av existentiell magnitud. De var ju så små, argumenterar somliga, men som Maria, hennes adoptivbror Daniel och många fler vittnar om är det som ett ärr de inte vet var det kommer ifrån, en oskiljaktig del av en själv som skriker om uppmärksamhet.
Den uppgrävda jorden är ett mycket tillgängligt sätt att ta till sig en skandal av oerhörda proportioner som ingen vill ta ansvar för och Sjöblom låter Marias berättelse ta precis det utrymme den behöver, nu är det vår uppgift att ge den så mycket uppmärksamhet som den förtjänar.