Sveriges Televisions långkörarkaféprogram (eller vad man nu ska kalla det) Go’kväll (Go’kväll på SVT.se) har någon gång i veckan (på fredagar, tror jag) ett inslag som kallas för ”önskemiddag” där en känd svensk får välja fyra önskegäster (levande såväl som döda) och berätta om vad hon eller han tänker att man kan samtala om runt middagsbordet. Jag tycker att det är ett trevligt moment som jag härmed tänkte förflytta till bloggmediet. Reglerna är relativt enkla. Välj fyra personer samt berätta om varför ni väljer dem och vad ni ska prata om.

Vi går medurs runt bordet.

1. René Magritte, konstnär

René François Ghislain Magritte (1898-1967) var en belgisk konstnär som i och med tidskrifterna Oesophage och Marie (tillsammans med Édouard Messens) lanserade den belgiska surrealismen. Någonstans där fann han sin egen karaktäristiska stil med naturtrogna målningar där något mystiskt eller oroväckande ständigt hägrar i bildernas utkant eller atmosfär. Mest känt av hans verk torde dock bilden här till höger vara: Magrittes pipa eller La trahison des images (1928–29). Texten lyder ”ceci n’est pas une pipe” eller ”detta är inte en pipa” vilket ska förstås som att bilder bara är bilder, aldrig något mer.

Jag beundrar Magritte just för att han lyckades se det absurda i det vanliga. Med små medel (ett äpple framför ansiktet, som i Le fils de l’homme (1964)) vrider han hela uppenbarelsen ett snäpp, på gränsen till vad som är fungerar. Han var kanske inte den som skapade surrealismen, men han höll dess fana högt och utmanade konstvärlden. Imponerande!

(Skulle René Magritte få förhinder skulle Marcel Duschamp eller Vasilij Kandinskij få hans plats.)

2. Terry Gilliam, regissör, manusförfattare, animatör och skådespelare

Terrence Vance ”Terry” Gilliam (1940-) har kanske gjort störst avtryck bland allmänheten som animatören i Monty Python som ser till att det mesta krossas med en stor fot. Det är dock främst i egenskap av regissör han är inbjuden till mitt middagsbord. Han har fått en outsiderstämpel som är svår att sudda ut och hans excentriska filmprojekt arbetas med i ständig motvind, vilket inte minst illustreras i dokumentären Lost in La Mancha om hans första försök att filmatisera Don Quijote. Han får dessutom oförtjänt mycket kritik för sina vansinnesprojekt (som i min mening oftast blir mycket, mycket lyckade).

Med filmer som Twelve Monkeys (vilken jag räknar som min favoritfilm genom alla tider), Fear and Loathing in Las Vegas, Baron Münchhausens äventyr och The Fisher King förtjänar man inte bara stående ovationer utan dessutom en plats vid mitt önskebord.

(Om inte Terry Gilliam kan komma får den som svarar först av Tim Burton och Joel och Ethan Coen (som givetvis räknas som en och samma person, något annat vore otänkbart) komma.)

3. Björk, sångerska och låtskrivare

Antingen hatar man Björk Guðmundsdóttir (1965-) eller så älskar man henne. Så enkelt är det. Och alla som någonsin hört en Björk-låt (och alla har hört åtminstone It’s Oh So Quiet (1995)) har en åsikt om inte bara låten utan även om henne själv. Jag tycker det är intressant att hon med sin energifyllda och mycket egensinniga musik lyckas väcka så mycket känslor, även hos de som aldrig skulle få för sig att kommentera musik i övrigt. Hon har alltid haft sin egen stil, alltid värnat om den, enda sedan hon släppte sitt första album, det självbetidlade Björk (1977), bara tolv år gammal. Men sanningen är den, jag känner inte hennes musik (eller hennes person) särskilt väl, men likväl blir jag ständigt imponerad när jag hör och ser henne. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om hon vet exakt vad hon gör eller om hon inte har någon koll överhuvudtaget. Oavsett vilket är det alltid nytt och spännande.

(Skulle det vara så att Björk inte skulle kunna dyka upp är hennes plats reserverad åt John Cage eller Robyn (ja, den Robyn).)

4. Gabriel García Márquez, författare

Vad vore min middag utan colombianen och nobelprisvinnaren Gabriel García Márquez? Han är min favoritförfattare och det handlar främst om hans uttryckssätt och han berättarglädje. Hans språk har fascinerat och inspirerat mig fasansfullt mycket sedan jag läste Hundra år av ensamhet (1967) och sedan dess har han bara fortsatt att leverera (nåja, han har knappt skrivit något nytt sen dess, men ändå) nya tillfredsställelser: Patriarkens höst och Kärlek i kolerans tid kanske är de främsta exemplen. Jag kommer förstås alltid bära med mig hans prosa som med sin magisk realism ständigt trollbinder mig. Hans plats som en konstens förnyare (han praktiskt taget uppfann magisk realism) bland mina önskegäster är given.

(Jag skulle bli väldigt besviken om Gabriel García Márquez av någon anledning inte skulle kunna hörsamma min inbjudan, men skulle det vara så bjuder jag Anne Carson eller Claudio Magris.)

Vad skulle vi prata om?

Temat för samtalet skulle vara konstens förnyelse och kampen för att ha ett eget uttryck. Samtliga fyra är inbjudna för att jag anser att de har bidragit till något nytt inom sina respektive kulturgrenar och för att de alltid, i alla lägen, behållit sin värdighet trots att långt ifrån alla älskar vad de gör. I ett inlägg för lite sedan önskade jag fler unika röster inom musiken och det är lite det jag vill höra mina gästers syn på. Idag är det allt svårare att vara unik, att göra något eget, och ändå nå ut till en bred publik. Vissa säger att konsten måste kommersialiseras mer, medan andra menar att konsten ska vara fri. Jag ser inget självklart svar på det (även om jag vet vad jag önskar) och jag tror att vi lagom till varmrätten skulle enats om att konsten måste vara fri, men därefter skulle få problem med att förklara hur det ska gå till i ett samhälle med ganska stark marknad. Jag vill inte vara lättköpt, lättsmält och jag tror ingen av mina gäster vill det heller. Värdighet är viktigt, men värdighet betyder olika saker för olika personer. Kanske har vi lika många definitioner av värdighet som vi har personer runt bordet. Det skulle inte göra något, tvärtom, det skulle bara göra det hela mer intressant. Jag skulle förmodligen inte få några svar av diskussionen, men jag skulle ha mycket intressant att tänka på inför min framtid som hoppfull kulturarbetare (om jag nu finner det meningsfullt efter vårt samtal, det vill säga).