Originaltitel: (500) Days of Summer
Regissör: Marc Webb
Manus: Scott Neustadter och Michael H. Weber
Språk: Engelska, franska och svenska
Land: USA
Svensk premiär: 23 oktober 2009
Längd: 95 minuter
Till skillnad från gårdagens bokrecension så hade jag extremt höga förväntningar på (500) Days of Summer (som kanske skulle kunna betäcknas som romantisk komedi, även om genrekonventioner bryts) och till viss del blev de tillfredsställda, vilket förstås känns skönt, men det är ändå något som stör i bakgrunden av min bedömning av den och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det kan vara…
Filmen beskriver sig själv som ”Boy meets girl. Boy falls in love. Girl doesn’t.” vilket i allra högsta grad stämmer. Tom (Joseph Gordon-Levitt) träffar Summer (Zooey Deschanel) när hon börjar jobba på hans jobb som gratulationskortsillustratör. Han tror på kärlek – gärna evig sådan – och han vet att Summer är den rätta för honom. Hon, å sin sida, tror inte alls på kärlek, hon vet nog knappt vad det är. Hjulet är dock i rullning och rätt vad det är så är de inne i någon form av relation som Tom inte kan sätta en etikett på och Summer inte vill definiera. Deras olika förväntningar och planer, deras osäkerhet vållar förstås en hel del problem som gör att deras relation är en berg-och-dalbana, en 500 dagar lång berg-och-dalbana.
För att förstå mitt omdöme om (500) Days of Summer måste vi se till att vara på det klara med ett par saker. Handlingen är inte särskilt bra, tyvärr. Den hade kunnat vara betydligt intressantare, betydligt rockigare men blir lite uddlös. Det driv och tempo som filmen har i början slätas bara ut och handlingen rinner ut lite i sanden. Skulle jag vara tvungen att säga vad det är som stör mig så mycket är det förmodligen just det, men jag vet inte säkert. Å andra sidan är det få filmer som är berättade så schysst som (500) Days of Summer. Det börjar från början och slutar vid slutet, men däremellan är det rätt kaotisk kronologi med hopp fram och tillbaka. Det blir dock ordning på det, på något sätt, och det är ett konststycke som heter duga. Dessutom är det sekvenser av filmen som är direkt subjektiva ur Toms perspektiv. Jag tycker det är snyggt och jättebra.
Sen tycker jag att det är lite jobbigt. Karaktärerna är inte särskilt originella, kanske, och det är egentligen inte nödvändigt – det är deras relation som är det viktiga. Men även om både Tom och Summer är karikatyrer på sitt sätt så kan jag inte låta bli att känna igen båda karaktärerna från mitt eget liv. Det är tyvärr väldigt svårt att bortse ifrån, dock är jag osäker på om det är positivt eller negativt för helheten (eftersom mina associationer klart påverkar min sinnesstämning). Jag tycker inte heller att karaktärerna utvecklas nämnvärt. Både Summer och Tom känns väldigt statiska fram till absoluta slutet då de visar liten antydning till förändring. Jag tror de hade behövt successiv utveckling och (för er som inte vill få saker avslöjade från handlingen föreslår jag att ni hoppar över resten av det här stycket) det hade inte gjort något om de utvecklats mot varandra och förbi varandra så att de fortfarande inte får varandra, men att de på något sätt bytt roller. Eller något.
Mitt slutomdöme, trots all kritik jag kommit med, är ändå positivt. Mycket positivt. Det är inte bara en mycket bra teknisk produktion och en välberättad historia, den spelar dessutom på helt rätt strängar om den vill väcka reaktioner hos mig. Jag tror dock inte den passar alla, men som riktlinje kanske man kan säga att om man gillar Garden State har man goda chanser att gilla (500) Days of Summer.