Originaltitel: Man in the Dark
Författare: Paul Auster
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2009
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 180
Förlag: Faber & Faber
ISBN: 978-0-571-24075-3
Det är med viss oro jag påbörjar varje oläst Paul Auster-roman: ”tänk om den inte är bra”, tänker jag, speciellt med tanke på att det sagts att Man in the Dark inte skulle vara lika vass som många av hans andra böcker. Såhär i efterhand kan jag lugnt konstatera att Man in the Dark inte är lika stark som de fantastiska Leviathan och New York-trilogin men att den ändå hade mycket att erbjuda mig.
August Brill är 72 år och ligger i sin säng på natten och fantiserar ihop historier för att förskjuta de tankar som annars skulle hemsöka honom. Inte nog med att hans fru nyligen gick bort i cancer och att hans ben krossades i en bilolycka, hans dotters äktenskap gick itu till hennes stora sorg och hans barnbarns ex-pojkvän dog på uppdrag i Irak. Det finns mycket att grubbla över för August när han ligger sömnlös så det är bäst att hålla sig sysselsatt. Berättelsen han berättar handlar om Owen Brick som lever i ett alternativt USA där ett inbördeskrig ersatt kriget mot terrorismen och där han fått i uppdrag att döda den som ligger bakom kriget, den som berättar historien.
Hade boken fortsatt så som man kan tänka sig att den skulle göra utifrån min resumé här ovan, hade boken inte bara varit lik den fantastiska Stranger than fiction (och för den delen, min egen novell: ”Sjunde”), den hade sannolikt varit mycket bättre. För berättandets makt, tanken på hur fiktionerna vävs ihop, är väldigt kittlande och ett element som definitivt tilltalar mig på alla möjliga sätt. Men i enlighet med postmodernistisk tradition avslutas inte saker ordentligt, och så känns inte bara berättelserna i boken utan även boken i sig. I vanliga fall tycker jag inte att det är en nackdel, tvärtom kan det vara mycket inspirerande, men här målar Paul Auster upp en berättelse (flera berättelser) som hade tjänat på att berättas färdigt och få det utrymme de tarvar. Men det är inte så Auster arbetar och det är därför inte så det blir. Lyckligtvis gör det inte så mycket, min inspiration går på högvarv likväl och jag känner att tankarna från Man in the Dark kommer jag bära med mig både i framtida läsning och framtida författande. Jag tycker mest att bokens öde är beklagligt.
Jag tror att det kan vara frustrerande att läsa Man in the Dark som ovan Paul Auster-läsare av just den anledningen. Samtidigt tror jag det kan vara ungefär lika frustrerande för den vana Paul Auster-läsaren för man vet att han kan bättre och har mer att erbjuda. Jag tyckte dock att den var bra, inte bäst, men likväl läsvärd.
Själv var jag ju ganska besviken på Man in the Dark. Nu beställde jag Invisible igår, det ska bli intressant att se om den är bättre (men jag har inga höga förväntningar längre; Oracle Night ser jag som undantaget bland Austers senare böcker som annars har varit rätt mediokra).
Invisible ska jag nog köpa när den kommer som pocket, jag har ju Book of illusions i bokhyllan som jag inte läst.
Jag tycker dock det är intressant att vi läser så olika ändå. Resor i skriptoriet gillade inte du, men den tyckte jag var skön. Orakelnatten håller jag som det svagaste jag läst av Auster hittills och den tycker du är det positiva undantaget bland Austers senare verk. Vi är båda intresserade av metafiktion, men ändå verkar det vara någon skillnad i vad vi vill ha och vad vi förväntar oss. Jag kan inte peka på vad det skulle vara för skillnad, men uppenbarligen är den avgörande för hur vi läser hans böcker.
Ja, det är intressant, speciellt som vi ändå är eniga om att Leviathan och New York-trilogin är överlägset bäst.