Originaltitel: Lost in translation
Regissör: Sofia Coppola
Manus: Sofia Coppola
Språk: Engelska, japanska, tyska och franska
Land: USA och Japan
År: 2003
Längd: 102 minuter
Lost in translation har hyllats otaliga gånger och vann dessutom en Oscar för bästa manus, och det kan jag verkligen förstå.
Den något avdankade skådespelaren Bob Harris (Bill Murray) är i Japan för att spela in en reklamfilm för Whiskey. Och när han inte arbetar med reklamfilmen så spenderar han sin tid i hotellets bar.
På samma hotell bor fotografen John (Giovanni Ribisi) och hans fru Charlotte (Scarlett Johansson) och eftersom John alltid är upptagen tvingas Charlotte fördriva tiden på egen hand. Uttråkade finner Charlotte och Bob varandra och börjar umgås som de Stora i Japan som de är, men deras relation blir allt djupare och resan lider mot sitt slut.
Tyvärr säger inte min sammanfattning av historien särskilt mycket om det som är det viktiga i filmen, nämligen hur välskriven den är. Den fick som sagt en Oscar för bästa manus och den var välförtjänt. Många detaljer i Lost in translation är verkligen lysande, vilket även tyder på väldigt bra regisserande.
Men filmen hade inte heller varit något utan de väldigt välspelade rollerna som Bill Murray och Scarlett Johansson spelar. Murray är gammal i gemet och de halvbittra medelålders männen har blivit en paradroll för honom, samtidigt som Scarlett var (är) ung men knappast avskräckt. Väldigt, väldigt bra rolltolkningar
Jag är dessutom väldigt svag för vackra filmer, och Lost in translation tillhör verkligen den kategorin. Underbara miljöer och skildringar av kulturkrockar, utan att det blir flamsigt och pinsamt.
Helheten gör förstås att jag inte kan sätta mindre än full pott för Lost in translation. Jag tror verkligen inte att det är en film för alla, men det var definitivt en film för mig.
Jag håller med i alla fall. :)