Linnea Axelsson — Ædnan

Linnea Axelsson
760 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2018)


För lite sedan hyllande jag Lotta Olsson för sonettkransen och mästerverket Den mörka stigen (2003) bland annat för att hon i en omodern poesiform berättar något angeläget och modernt. När jag nu slukat de 760 sidorna som utgör Linnea Axelssons (f. 1980) Ædnan så närmar jag mig samma omdöme, fast den här gången är det i form av ett versepos.
     Verket spänner över hundra år och tar sin början när svenska staten på allvar riktar sina koloniala ambitioner mot det nordligaste inlandet. Gränser ska dras, allting katalogiseras och kategoriseras, och mitt i det befinner sig samiska familjer som drivit sina renhjordar fritt över landsgränser så långt tillbaka man kan minnas. Det tas ingen hänsyn till, istället omöjliggörs det livet, samer fotograferas och skallarna mäts. Sakta men säkert väcklas historien ut och det som påbörjades i början av förra seklet får konsekvenser in i våra dagar. Vattenfall tar för sig, samernas näring hotas. Det är å ena sidan en berättelse om kolonialpolitikens spår i den samiska kulturen, å andra sidan tusen berättelser om människorna som ska leva och överleva med alla de beslut någon annan fattat, alla de blickar andra nyttjat, sammanflätade i en familjs öde.
     Axelsson, själv med rötter i Porjus där delar av Ædnan utspelar sig, låter skickligt berättelsen rulla ut genom nedslag i vår moderna historia. Det är oerhört gripande på ett sätt få andra böcker lyckas vara, och om formen på förhand verkade krystad står det snart tydligt att det var just på detta sätt just den här texten var tvungen att skrivas. Med ett rikt språk, lågmälda och samtidigt starka bilder, blir varje fiber på personernas kroppar, varje elektrisk signal inuti dem, förstärkt och gestaltad mycket tydligare än vad en roman hade klarat. Det är beundransvärt hur Axelsson med små medel lyckas uttrycka så oerhört mycket.
     Nå, det står klart att om ni bara ska läsa ett versepos i år så är det Ædnan, men konkurrensen är sannolikt inte överväldigande. Det är kanske snarare en fråga om att acceptera formen och att inte låta sig avskräckas av de 760 sidorna.1 Axelssons mäktiga verk förtjänar att bli läst i alla kretsar.

Show 1 footnote

  1. Som referens, jag läste utan ansträngning 150-200 sidor per dag.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

2 Comments

  1. Men måste man inte säga att det är bra då det handlar om förtryck och samer? Expressen hade en saklig recension där en litteraturvetare pekade på att versen mest är prosa med rasbrytning i meningarna. Berättelsen är för pedagogisk = allt skrivs ut och läsaren antas vara helt okunniga och inte förmögen att se samband själv.
    Jag tycker boken är krystad och ganska tråkig.

    1. Nå, nu måste man väl i strikt mening ingenting och vore det så att man var tvungen till att tycka något skulle det inte vara så stor poäng med litteraturkritik eller litteraturomdömen överhuvudtaget.

      Victor Malm skriver i sin recension i Expressen, vilket jag antar är den du syftar på, att ”för att vara poesi är formuleringsglädjen påfallande frånvarande” och ger ett exempel på motsatsen. Kanske är jag mer generös när jag tycker att de ”verkligt vackra” raderna istället är ganska många och att berättelsen står på egna ben, snarare än faller in i historieundervisning. Jag kan förstå vad Malm menar utan att för den sakens skull hålla med. Att påstå att man måste tycka något är, för att använda Malms ord, att visa ”ett lågt förtroende för läsarens historiska kunskaper och förmåga att själv se samband”.

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!