László Krasznahorkai, i översättning av Daniel Gustafsson
128 s. Norstedts 2020 (2009)
Ungerske László Krasznahorkai (f. 1954) säger sig ha blivit författare ”efter ett möte med en kringresande man som kastrerade griskultingar åt bönder”. För det första tänker jag att det finns sämre bevekelsegrunder. För det andra tycks det verkligen rimligt när jag nu läst novellsamlingen (eller vad man nu ska beteckna den som) Den sista vargen.
Boken består av tre berättelser. Den första, titelnovellen, handlar om en författare som får ett vistelsestipendium i spanska Extremadura med baktanken att han skulle skriva något om denna gudsförgätna ände av Spanien. Väl där ger han sig, med tolk och chaufför, ut på jakt efter den sista vargen, men berättelserna om den varierar. Någon skryter med att ha den uppstoppad i ett vitrinskåp, någon annan säger att han lät den sista vargen fly, trots allt. Allt är skrivet i en enda 75 sidor lång mening, svepande, ryckig, egensinnig.
Bokens andra del berättar om Herman, en jägmästare som får i uppgift att rensa ett vildvuxet skogsparti så att det blir tillgängligt för människorna. Han tar sig an uppdraget med bravur men blir så desillusionerad av allt dödande att han börjar gillra fällor för människorna istället. Brutna ben står som spön i backen när rävsaxarna slår igen.
Slutligen kommer ett gäng turister till Hermans by och blir involverade i dömandet av och sökandet efter jägmästaren fast de bara vill ligga runt med varandra och bada nakna i hotellets pool till övriga besökares förskräckelse.
Det är lätt att läsa in ett stråk av kritik över människans sätt att förhålla sig till djuren, och på sätt blir linjen mellan de kastrerade grisarna och Den sista vargen om inte glasklara så åtminstone skönjbara. Det är många som vill äga berättelsen om den sista vargen i Extremadura, men få kan egentligen veta. Att avrätta djur på löpande band med hjälp av grymma fällor placerade utanför lyor och gryt är inga större problem, man får till och med uppmuntran för väl utfört värv, men går man på liknande sätt åt människor med björnsaxar på gången mot brevlådan blir man jagad av både specialpoliser och medborgargarden. Krasznahorkai lyfter dubbelmoralen men utan att egentligen moralisera. Det är upp till läsaren om man känner för det.