Johan Ehrenberg
109 s. Leopard förlag 2018 (2018)
För lite sedan skrev jag om Svante Axelssons hoppfulla bok om klimatomställningen, Vår tid är nu (2014) och att den med några år på nacken och nya förutsättningar kändes lite svår att placera idag. Som förankring i 2018 (som snart övergår i 2019!) har jag läst Johan Ehrenbergs (f. 1957) Hoppet som släpptes i juni i år. Ett halvår, det måste väl vara nära nog i tiden?
Ehrenberg är en sann optimist. Han tror på vår gemensamma kraft och han tror på tekniken. Han tror till och med på marknadskrafter som kommer anpassa sig. Själv befinner jag mig i ett tillstånd av ganska svår klimatångest där hopp är allt jag önskar. Jag vill susa med i Ehrenbergs visioner. I tjugo kapitel som uppehåller sig förhållandevis lite vid utjämningspolitik (vilket i sig är ett krav för omställning) redogör han för olika områden där förändring kan, eller som han själv gärna trycker på, kommer att ske. Solen producerar så mycket energi att hela mänsklighetens energiförbrukning är försumbar, fångar vi bara upp den är energifrågan löst. Och energin är den stora knäckfrågan i omställningen.
Egentligen skulle han kunna stanna där, boken hade blivit 15 sidor lång och klimatet vore räddat, men det gör han inte. Han diskuterar mat, vind, transport, ny teknik, nygammal teknik och mycket, mycket annat. Det är en smittsam entusiasm Ehrenberg kommer med, inget av det han har att komma med känns som oekonomisk science fiction även om de hotade branscherna gärna får det att låta så. Varje kapitel avslutas med en rubrik om vad jag som läsare kan göra. Oftast små val vars effekter bara kommer om många gör samma sak. Att rösta på en politiker som har solceller och kör elbil har jag inte mycket för om inte fler gör det. Här finns mycket av klimatfrågans, tillika bokens, problem.
Vem som helst av Bill Gates, Mark Zuckerberg, Warren Buffet skulle, enligt Ehrenberg, med sina undanstoppade tusentals miljarder kunna lösa klimatfrågan globalt mer eller mindre med en fingerknäpp. Vad är det som dröjer? Det fossila är olönsamt på allt utom omedelbar sikt, ändå sker ingen omställning på de rika globala företagens initiativ. En klimatointresserad höger får rösterna i Sverige och runt om i världen (vilket var höljt i dunkel när boken kom ut för sex månader sedan). Det går inte att rösta bort klimatförändringarna, men det går (än så länge) att rösta fram omställningen som krävs för att stävja dem. Jag kan i varje led ta rätt beslut utan att det för den sakens skull gör någon skillnad. Det är däri ångesten ligger, inte i huruvida ekonomin går ihop eller tekniken finns, det vet jag att den gör.
Man ska inte elda för kråkorna, men är det det Ehrenberg gör med Hoppet? Nej, jag tycker ändå inte det. Varje bok med konkreta idéer om hur omställningen kan ske ger mig mer på fötterna för att ta bättre beslut och att övertyga andra i min omgivning att ta bättre beslut. Det måste trots allt gå upp för folk att inget kommer vara viktigt, inget kommer vara beständigt, om inte klimatfrågan blir löst. Ehrenbergs framtid är en framtid jag bra gärna börjar skönja konturerna av ganska snart1.