Harry Potter och halvblodsprinsen

Originaltitel: Harry Potter and the Half-Blood Prince
Regissör: David Yates
Manus: Steve Kloves och J.K. Rowling
Språk: Engelska
Land: Storbritannien och USA
Svensk premiär: 15 juli 2009
Längd: 153 minuter

Så var det dags för sjätte Harry Potter-boken att ha premiär som film. En efterlängtad premiär, enligt vissa, och visst erbjöd den en tillfredställande fortsättning på äventyren i Harry Potter and the Order of the Phoenix. Risken att filmerna ska börja kännas urvattnade är överhängande och kanske är det tur att det är just Harry Potter och halvblodsprinsen som står på tur, den erbjuder trots allt lite annat än de andra filmerna/böckerna.

Lord Voldemort är tillbaka och äntligen har trolldomsministeriet fattat. Åtgärder tas för att eleverna och kanske framförallt Harry Potter (Daniel Radcliffe) ska gå säkra. Men mycket ligger och pyr under ytan. Varför är Draco Malfoy (Tom Felton) så frånvarande, som om något verkligt viktigt ligger och gnager? Var åker professor Dubmledore (Michael Gambon) och känns det inte som om rektorn åldrats väldigt mycket på senaste tiden? Och vad är det dödsätarna håller på med – det är väl inte bara busfasoner som får dem att riva Millennium Bridge i London? Nå, alla frågorna kommer besvaras i sinom tid i denna välutvecklade startsträcka inför slutstriden som komma skall.

Handlingen i Harry Potter och halvblodsprinsen har tre saker som gör att det förmodligen är den stabilaste handlingen i någon av filmerna. Först och främst, antagonisterna Voldemort, Draco Malfoy och professor Snape (Alan Rickman) är i princip helt ute ur bilden: Voldemort bidar sin tid, Draco Malfoy har egna bekymmer och Snape sysslar för det mesta med annat. Det gör att de alltför tröttsamma smågrälen är som bortblåsta. Samtidigt har Harry Potter mycket mer att tänka på än vanligt vilket gör att han inte alls är lika gnällig och självisk som han brukar vara. Tack för det, televerket.

Å andra sidan fylls filmen av krossad tonårskärlek som snarast gränsar till buskis. Lyckligtvis är det rätt sparsamt även med den punkten, men det är tillräckligt mycket för att det ska påverka helhetsbilden. Tyvärr.

Nå, det vore fånigt att räkna upp alla bra skådespelare som gör mer än väl ifrån sig, för listan är diger (och några namn är redan nämnda). Istället tänkte jag lyfta fram de som gör oväntat bra ifrån sig. Först och främst måste Evanna Lynch ha en eloge för sin tolkning av den excentriska Luna Lovegood. Maken till perfekt casting får man leta efter. Vidare fortsätter Helena Bonham Carter att tokhäxan Bellatrix passar henne utmärkt, ivrigt skrikandes ”I killed Sirius Black!” Utomordentligt! I övrigt är de flesta faktiskt väldigt bra, många av dem har ju vuxit in i rollerna efter att ha arbetat med dem sen 2001.

Efter moget övervägande tror jag att det här är den bästa filmen hittills faktiskt. Till en början kändes den rätt ”meh”, men det har sjunkit in lite och när jag nu försöker sammanfatta mina intryck inser jag att den var rätt stabil. En svag fyra till Harry Potter och halvblodsprinsen.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52. Tack! <3

Relaterat

8 Comments

  1. Jag måste hålla med om att det är mycket tonårshångel i Half-Blood Prince. Så mycket att, som en annan recensent påpekade, att det i stort sett bara är början och slutet som fokuserar på ”riktiga” problemet (dvs, Voldemort och dödsätarna).

    Trots det tyckte jag också att den var rätt bra.

    Jag saknade dock ett par saker från boken, bland annat den del när Harry tillsammans med Dumbledore utforskade Voldemorts pappas liv, det gav lite mer kött på benen åt den annars genomonde snubbe som i stort sett annars framstår som att ha kravlat fram från under en sten.

    Sen inbillar jag mig att slutstriden på skolan när dödsätarna tagit sig in var en bra stund längre i boken… att de tog lite mer tid på sig än att vandra in och bränna ner Hagrids hus och sen traska därifrån. Tar jag fel? Det var ett tag sen jag läste böckerna.

    Och tjejen som spelar Luna Lovegood är så jäkla överskön. Jag tänkte inte på den karaktären så mycket i böckerna, men i filmerna är hon ju helt jäkla överfantastisk… för att inte tala om Helena Bonham Carter. Jag kände ett sting i bröstet när hon springer och vrålar ”I killed Sirius Black! I killed Sirius Black!”, så äckligt bra var det :)

    1. Nu var det länge sedan jag läste boken också och mitt sinne för detaljer är inte helt att lita på.

      Jag saknade också det som gav Voldemort lite mer kött på benen, utflykterna till hans pappas stuga och lite sådant. Har man en ärkeonding bör man helst ge denne något annat än ren ondska. Typ en historia.

      Att striden var kort gjorde mig inte det minsta. :)

    2. Oh crap, vad hände med förklaringen om varför Snape var ”the Half-Blood Prince”? Det skippade de ju helt, och det är ju TITELN på filmen. Det kanske var det absolut mest korkade av allt…

  2. Hej! fin utförlig recension men personligen håller jag inte helt med, som film är den väldigt bra, visuellt snygg och suveräna skådespelarinsatser som du säger men för oss som läst boken är den en stor besvikelse.
    Det fattas så mycket och jag var riktigt upprörd när jag lämnade biografen för det var lite av en slakt.
    Jag kan inte beskriva allt här men läs gärna min recension för mer detaljer: http://lojsq.blogg.se/2009/july/harry-potter-halvblodsprinsen-en-besvikel.html

    och jag älskar också Helena Bonham Carter ;)

    1. Jag har läst din recension och om jag finner tid ska jag svara även på den.

      Det jag försöker att låta bli är att se filmen och boken som samma sak vilket gör att jag förmodligen är mer tolerant mot sådant som du stör dig på. Det är olika medier och har olika styrkor och svagheter. Att någon städar upp lite i J.K. Rowlings spretiga historia gör mig inte särskilt mycket och jag hoppas de tar sig ännu större friheter i de filmerna som är kvar.

  3. När jag var typ elva år gammal var Snape en av mina idoler, och något slags förkärlek för karaktären har jag behållt till vuxen ålder, om än på helt andra grunder – kanske är det därför inte så förvånande att den här boken blev en av mina favoriter, och att mitt absoluta favoritkapitel i sjunde boken är ‘The Prince’s Tale’, som ju handlar om, well, honom. På slutet var Snape och Weasleys nog det enda jag brydde mig om… så… en hel del av vad jag hört om den här filmen och vad den utelämnar har hunnit göra mig besviken redan innan jag sett den xD Så jag väntar nog tills den kommer på DVD och hoppas på att fler saker inkluderas i DVD-utgåvan.

    Däremot gör det mycket för hoppfullheten att den är regisserad av samma person som regisserade Fenixorden, den (i mitt tycke) bästa av HP-filmerna hittills… mest eftersom den försökte stå på egna ben. Första och andra filmen (tredje också, mycket, fjärde… en aning, jag minns inte riktigt, den har jag bara sett en gång och tyckte var rätt trist) stödde sig ju så mycket på böckerna att de blev helt osammanhängande och dåliga – att basera en film på en bok kan göras snyggt, om man tar boken som stöd men gör en självständig film. Första och andra HP-filmerna kändes inte alls självständiga, och att det försvann saker från böckerna blev i det närmaste ett problem, medans det framemot femte filmen görs mycket mer kompetent. Visst, en av mina favoritgrejer försvann från femte boken till femte filmen, men det var i det här fallet bara sådant man får leva med.

    På det stora hela antar jag att jag försöker säga att jag är positiv till den här filmen på grund av den kompetenta regissören (och skådespelarna, of course), men tror att det kan vara värt att vänta med att se den tills den kommer på DVD. Kul att höra att du tyckte om den nog för att ge den en (om än svag) fyra – det är nog positivt för att jag ska tro att jag kommer gilla den något i alla fall ;)

    1. Jag håller med dig om att Snape är den intressantaste karaktären, faktiskt, och jag håller med dig om att man inte ska knyta filmer baserade på böcker så hårt till varandra. Det blir ofta bara pannkaka (Hej Sin city!) av det.

      Jag är förmodligen inte den genomsnittlige Harry Potter-publiken så därför kanske det är svårt att lita på mitt omdöme helt och hållet. Jag gillar egentligen inte Harry Potter som karaktär och är inte särskilt intresserad av hans historia, däremot tycker jag att idén och miljön är hur ball som helst (det tycker jag regissörerna förvaltat mer än väl). Neil Gaiman hade gärna fått skriva manus till världen. :) Så min främsta anledning att se filmerna är förmodligen inte för handlingens skull, snarare för att inspireras av det visuella.

      Sen tycker jag ju att The Order of the Phoenix och The Half-Blood Prince är de överlägset bästa, både bland filmerna och böckerna, för att det känns som att det är på riktigt helt plötsligt. De andra är så världsfrånvända på något sätt och det stör jag mig på. Å andra sidan har jag blivit äldre i snabbare takt än böckerna och filmerna kommit ut, så jag ligger förmodligen en bit utanför målgruppen redan innan.

    2. När vi skulle läsa första HP-boken en vecka i skolengelskan ägnade min grupp en hel lektion åt att förklara för den enda människa som var ny till serien varför Harry Potter är en bortskämd snorunge som bara daltas med och som dessutom förtjänar ett läxas upp ordentligt och sättas i skamvrån… så… jag håller med. Harry Potter är en jättetråkig karaktär, omgiven av en värld mer fantastisk och karaktärer mer intressanta än huvudpersonen förtjänar. Tjusningen med Harry Potter har alltid varit omgivningen han simmar omkring i som en ovälkommen lake när man pimplar röding om vintern, så jag fasar lite inför Deathly Hallows-filmen… boken går ju till 50% ut på att campa ute i vildmarken :/

      Sin city-serien har jag inte läst, men jag slår igång filmen ibland i bakgrunden eftersom den är fin att se på. Dock brukar jag se den ljudlös, för att inte -störas- av den…

      Jag hamnade utanför målgruppen iochmed Fenixorden tror jag, men har funnits inom den lite längre än du ha, däremot var jag precis inom målgruppen för de första filmerna – förutom att jag då hade läst boken. Jag såg de första två på bio med familjen, och min brors pappas döttrar hade inte läst böckerna. Gissa om man fick ägna halva filmerna åt att förklara handlingen… och en halvtimme -efter- filmerna åt att förklara slutet :( det var en hel del otydligheter med Tom Dolders dagbok i Hemligheternas Kammare till exempel… men det berodde väl på att den dåvarande regissören tyckte det var viktigare att visa fram det han tyckte var coolast i böckerna istället för att försöka göra en sammanhängande film av det…

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!