Gunnar Lindqvist
115 s. Carlssons 2007 (2007)
I gästrummet där jag alltid sov hos mormor när jag var liten hängde en tavla av Linköpingskonstnären Johan Krouthén (1858—1932), en idyllisk målning med blå himmel, blommande träd och ett rött torp. Fin, men ganska trist, var mitt omdöme om den och således hela hans konstnärskap och jag fördjupade mig inte heller i saken. I höstas fick jag anledning att omvärdera min inställning och efter att ha läst Gunnar Lindqvists (1929—2022) biografi över konstnären, Solskensmålaren, förstår jag mycket bättre både Krouthéns konstnärskap och min egen reaktion på det.
Krouthén föddes i Linköping och växte upp i ett förhållandevis välmående hem som i någon mån lät honom hållas när han redan som tonåring visade talang inom bildkonsten och blev sedermera inskriven vid Konstakademiens principskola i Stockholm 1875. På skolan lärde han känna bland andra Anders Zorn som varnades på grund av bristande disciplin och i protest lämnade skolan med Krouthén i släptåg.
Krouthén var, som de flesta någorlunda framgångsrika (och säkerligen en hel del nu bortglömda) konstnärerna vid tiden, i Paris men målade inget, bara observerade. Under 1880-talet målade han många alldeles fantastiska tavlor med ett ljuvligt ljus och levande landskap, däribland den stora Stenigt landskap i Bohuslän (1882–1883) som hänger på Östergötlands museum och Vattenvegetation (1885) på Nationalmuseum. Det är en inspirerad person med säker hand och med omvittnat fotografiskt minne som målar naturalistiska tavlor som om han inte skulle kunna låta bli. Lindqvist beskriver således en konstnär som åtminstone inledningsvis är både besjälad och högt aktad bland sina samtida.
Men runt 1890 förändras så sakteliga hans måleri av, vad det verkar, flera samverkande krafter. Den alltmer berömde Krouthén kritiserades i sin samtid för att han inte bosatte sig i Frankrike, så som alla konstnärer skulle. Han ville hem av orsaker vi bara kan spekulera i. Obekväm med språket? Hemlängtan? Han bosatte sig inte ens i Stockholm utan flyttade hem till lilla Linköping där ingenting spännande hände vid tiden. Fast där fanns potentater som inte vill annat än att få sina gårdar och nunor porträtterade av den vittomtalade Krouthén, men att han tar alltmer beställningsjobb är inte bara en fråga om efterfrågan. Krouthén var beryktad bohem i ständig penganöd med trassligt familjeliv och många barn. Han behövde helt enkelt stålar så uppdragen var nog välkomna, men var det vad han verkligen ville göra? Jag är inte så säker.
Hans djupt rotade ovilja mot allt som andades modernism gjorde en utveckling av konstnärskapet svår, men jämfört med 1880-talets Krouthén så filas kanterna bort ju längre tiden går. Hans idylliska sommarbilder må vara fina, pittoreska, men det är som att den yttre nödvändigheten spätt ut färgen, mattat skärpan. Ljuset är möjligen detsamma, men motiven känns närmast konstruerade.
Och det är kanske inte så konstigt?
När jag läser Solskensmålaren slås jag av att Krouthén förkroppsligar två diskussioner som samhället inte pratat färdigt om. Den första rör den fria konsten, huruvida en konstnär (och egentligen vilken människa som helst) ska kunna verka på sina egna villkor utan att riskera att bli utblottad. Nu kanske Krouthéns vidlyftiga leverne hade satt käppar i hjulet för honom oavsett, men jag hade önskat att det fanns ett sammanhang där hela hans konstnärsvärv varit besjälat som det tidiga var.
Den andra diskussionen är kring om ens hemlängtan ska vara en black om foten när man ändå har kunskapen och handlaget. Var det faktum att Krouthén inte blev så stor som han kanske borde ha blivit (och därmed inte hade råd att fortsätta sin bana som han verkar ha velat) straff nog för att han valde Linköping framför Paris? Då var då, men tendenserna av storstadscentrering lever starka än.
Med en annan relation till Krouthén betraktar jag hans verk på ett annat vis, inte bara de levande målningarna från hans tidiga karriär utan även de röda torpen och den ambivalens som nog finns där mellan penseldragen. Det kan jag tacka Lindqvists Solskensmålaren för.