Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet (2020)

Gabriel García Márquez, i översättning av Lina Wolff
431 s. Wahlström & Widstrand 2020 (1967)


Trogna läsare har vid det här laget knappast undgått att Hundra år av ensamhet av colombianska nobelpristagaren Gabriel García Márquez (1927—2014) tillhör mina absoluta favoritböcker. Jag har läst den i Karin Alins (1892—1974) översättning åtminstone fem gånger och Per Åhlins ikoniska framsida pryder permanent min axel. I en tidigare recension (”Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet, 2018-10-09) försökte jag ringa in varför den gjort sådant outplånligt intryck på mig. Den här gången tänkte jag istället titta närmare på översättningarna.
     Nyligen släppte nämligen Wahlström & Widstrand en nyöversättning av Hundra år av ensamhet, denna gång tolkad av Lina Wolff (f. 1973). Karin Alins översättning är från tidigt 1970-tal och hur fantastisk den än må vara (min mycket bristfälliga spanska förbjuder mig att göra en närmare studie) så är det till viss del daterad. Inga konstigheter.
     Mina förväntningar på Wolffs översättning var således: en varsam modernisering som bibehåller balans mellan det magiska och det realistiska.
     Bara stundtals under läsningen av Wolffs översättning har jag känt mig nödgad att jämföra med Alins och de gånger det har skett är det förändringar av sådan art att liknande överväganden kunnat återfinnas redan på bokens första sida. Därför är det där jag har funnit tre exempel.

Alin Wolff
Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía påminna sig den avlägsna eftermiddagen då hans far tog honom med för att visa honom isen. Många år senare, när han stod framför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendía minnas den eftermiddag i det förflutna då hans far tog med honom för att upptäcka isen.

Gregory Rabassa (1922—2016) översatte Hundra år av ensamhet till engelska och i sin bok If this be Treason1 (2005) ägnar han ett avsnitt åt just den första meningen. I princip varje sats var fylld av överväganden. Betydelser och konnotationer som är självklara på spanska är svåra att återskapa eller saknar motsvarighet på engelska. Ska det vara ”would” eller ”was to”? ”Remember” eller ”recall”? ”Remote” eller ”distant”? Även i jämförelsen mellan de båda svenska översättningarna ser vi hur det valet kan te sig i praktiken.
     ”Avlägsna eftermiddag” eller ”eftermiddag i det förflutna”? ”Påminna sig” eller ”minnas”? Visst ter sig överste Aureliano Buendía något mer eftertänksam i Wolffs version än i Alins?
     Inget vållar däremot Rabassa större bekymmer än ordet ”conocer”:

The word seen straight means to know a person or thing for the first time, to meet someone, to be familiar with something. What is happening here is a first-time meeting, or learning. It can also mean to know something more deeply than ’saber’, to know from experience. García Márquez has used the Spanish word here with all its connotations. But ’to know ice’ just won’t do in English. It implies, ”How do you do, ice?” It could be ’to experience ice.’ The first is foolish, the second is silly. When you get to know something for the first time, you’ve discovered it. Only after that can you come to know it in the full sense.

Ungefär samma övervägande stod både Alin och Wolff för och det syns också i vilket val de till slut gjorde. Alin valde att låta faderns vägledning vara nyckeln, fadern, aktiv, visade Aureliano isen. Wolff å sin sida valde Rabassas väg och lät barnet upptäcka isen. Jag gillar det (och något säger mig att Wolff läst If this be Treason.

Alin Wolff
Varje år i mars månad reste en zigenarfamilj i trasor sitt tält invid byn för att med ett hiskeligt larm av visselpipor och pukor förkunna de senaste uppfinningarna. I mars månad varje år slog en romanifamilj i slitna kläder upp sitt tält strax utanför byn och demonstrerade under ett väldigt oväsen från pipor och pukor de senaste uppfinningarna för byborna.

Den kanske tydligaste skillnaden, och för mig den mest välkomna, är i bruket av nedsättande ord. I den mån det är möjligt kallas Melquíades familj för romer eller romani, bara i rena repliker används ”zigenare”. Visserligen använder García Márquez själv ordet ”gitanos” i just denna mening, ett ord med samma ursprung som engelskans ”gypsie” vilket anses förlegat och nedsättande. I texten fyller det nedsättande heller ingen funktion, tvärtom tycks det i sammanhanget vara helt emot textens mening att vara något annat än hänsynsfull gentemot romanifamiljen.
     Vad gäller i synnerhet romanifamiljen, men även de svarta från Antillerna som arbetar på bananplantagerna, så fyller de en betydande roll för staden Macondos öde. Att inte hänfalla i åldrade tilltal är överlag kanske det tydligaste tecknet på Wolffs modernisering och även om det säkert är en diskussion som kommer föras kring översättningar till tidens ände så tycker åtminstone jag om det. Det gör, om inte annat, tröskeln lägre för att Hundra år av ensamhet ska tas emot väl i en bredare läsekrets.

Alin Wolff
Det hände till och med att saker som man hade tappat bort för mycket längesen dök upp igen just där man förgäves hade sökt dem och släpade sig i vild oordning efter Melquíades’ magiska järntackor. Till och med föremål som sedan länge varit försvunna dök upp på de platser där man letat efter dem som mest, och störtade häftigt fram mot Melquíades magiska järn.

Det sista exemplet är en fråga om flyt.
     Jag fullkomligt älskar den här boken, men jag vet också att det förut tagit tid att läsa den, att läsningen i sig känts långsam. Överlag borde vi kanske bli bättre på att tillåta oss långsamhet och i fallet med Alins översättning är det kanske framförallt en fråga om generation och vana vid en viss språklig stil.
     Det är inget självlysande exempel, men skrivningen ”det hände till och med […] för mycket längesen” tycks med modern blick omständlig på ett sätt som ”till och med […] sedan länge varit” inte är, även om en del av García Márquez styrkor är det vindlande. Framförallt ser jag en skillnad i något som är vindlande för att det är främmande (Alins språk) och något som är vindlande för att det är en del av berättelsen. Det något mer gammelmodiga språket klär inte Hundra år av ensamhet i sämre klädedräkt, men det är inte en poäng som berättelsen måste ha för att så att säga uppfylla sig själv.
     Slutligen. Det allra viktigaste tycker jag ändå är att det känns som samma bok, men precis som det har varit en ny läsupplevelse att läsa om Alins översättning är även Wolffs version en upplevelse, en ny sådan. Berättelsen i sig uppmanar en till att upptäcka nya saker, fokusera på olika saker varje gång, glömma, minnas, missförstå, försöka. Det är en del i García Márquez storhet som Wolffs perspektiv och beslut på många sätt verkar förstärka.
     Jag är nöjd och hoppas att fler kommer upptäcka Hundra år av ensamhet tack vare en lite modernare, lite rappare tolkning. Det finns helt enkelt inga ursäkter. Nästan femtio år har gått mellan översättningarna, men det är inte femtio år av ensamhet.

Show 1 footnote

  1. Som jag, av någon outgrundlig anledning aldrig skrev om när jag först läste den. För den som är intresserad av översättningar och överväganden är den oumbärlig.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!