Gabriel García Márquez — Hundra år av ensamhet

Gabriel García Márquez, i översättning av Karin Alin
360 s. Wahlström & Widstrand 1982 (1967)


Vad vet man när man är arton? Att livet kan vara svårt, kanske, och förhoppningsvis att det finns mycket kvar att göra.
     När klassen i tredje året på gymnasiet skulle läsa skönlitteratur tilldelades vi en lista med möjliga titlar (vilka gick att frångå om man hade synnerliga skäl, Harry Potter var det inte men Da Vinci-koden gick tydligen bra) och grupper att diskutera i. När någon läste Moment 22 och någon annan Processen och en tredje Slakthus 5 plockade jag upp min morfars exemplar av Hundra år av ensamhet med namn och adress prydligt skrivet på bokens första sida (förutom att jag läste samtliga böcker som gruppens övriga deltagare skulle läsa).
     Föga kunde jag ana att jag just där och då skulle vara med om Litteraturupplevelsen med stort L, ett definierande ögonblick för mig som läsare, som skrivande och som person.
     Sedan dess har jag läst om colombianske Gabriel García Márquez (1927—2014) stora mästerverk ett antal gånger och även om jag på uppmaning har svårt att välja en (1) favoritbok är Hundra år av ensamhet ändå alltid med i diskussionen. Inte för att det nödvändigtvis är den bästa bok som någonsin skrivits, men för att den gjort ett outplånligt intryck på mig (och sedan en tid tillbaka även ett outplånligt avtryck, se bild).
     García Márquez föddes i Aracataca, ungefär 6 mil från den colombianska nordkusten, och när föräldrarna flyttade till Barranquilla fick García Márquez bo kvar med sina morföräldrar. Hans morfar var krigsveteran och historieberättare, hans mormor behandlade det övernaturliga som om det var det naturligaste i världen och tillsammans med staden formade de ett framgångsrikt författarskap. Det är ingen hemlighet att Aracataca stod förebild för García Márquez fiktiva Macondo, döpt efter en skylt han såg utmed bananplantagerna i närheten av staden och det malvabesläktade trädet Cavanillesia platanifolia vars vardagliga namn i regionen är just Macondo.
     I författarens debutbok, Virvlande löv (1955), får vi för första gången bevista Macondo men det är i Hundra år av ensamhet byn till fullo ges liv som något annat än en tillfällig skådeplats. Första generationens buendianer, kusinerna och äkta makarna José Arcadio Buendía och Ursula Iguarán, kommer över bergen och grundar Macondo i träskmarken i Colombias inland. I byns uppgång och fall är familjen den enda konstanten och till en början är de själva anledningen till byns relativa framgång. Skjul och hyddor byts mot murade hus och folk flyttar med viss tillförsikt dit.
     Familjen förökar sig, generation efter generation, och präglas av män med storslagna planer och blickar som vittnar om en ofrånkomlig ensamhet och kvinnor som försöker upprätthålla någon form av ordning i detta hus av dårar, om än med minst lika intrikata planer och fixa idéer, dessutom alla, kvinnor som män, med en stark dragning till medlemmarna i den egna familjen. Ursulas mardröm är ett barn med grissvans, den slutliga symbolen för familjens syndiga kall.
     Första generationen föds inte med någon grissvans, men sönerna José Arcadio och Aureliano blir måttstockarna med vilka framtida buendianer mäts. José Arcadio, storväxt och mer impulsiv, drar iväg från byn i jakt på en flicka och kommer tillbaka täckt med tatueringar för att gifta sig med sin adoptivsyster Rebeca som i svaga stunder äter jord och kalk från väggarna och som brutit förlovningen med den italienska pianolamontören Pietro Crespi, en förlovning och förälskelse som i sin tur blev grunden till en fejd med systern Amaranta. Aureliano, å sin sida, ärver snarare sin faders nyfikenhet men dras in på liberalernas sida i trettiotvå krig som han alla förlorar, sprider sin avkomma i krigets spår och kommer tillbaka till Macondo för att i bortglömdhet tillverka fiskar gjorda av guld.
     De båda sönernas särarter tycks snarast sitta i namnet. De som döps till José Arcadio blir stora och impulsiva, de som döps till Aureliano blir eftertänksamma uppfinnare och alla händelser, alla historier, tycks tumla runt och ske igen och igen, till matriarken Ursulas stora bedrövelse. I boken blir hela berättelsen drömlik. Allt flyter samman, personer sammanblandas, händelser förebådas och refereras till, och den oerhört täta berättelsen kräver antingen fullständig uppmärksamhet eller en form av kapitulation inför ogripbarheten. Kanske är det därför den för mig tål så många omläsningar. Istället för att bli frustrerad över förgängligheten låter jag den bli en del av läsupplevelsen.
     Macondos historia, upplevd genom familjen Buendía, är också Colombias historia. Morfaderns inflytande som historieberättare och inte minst historieintresserad skiner igenom i García Márquez prosa. Nybyggarandan, konflikterna och sedemera krigen mellan konservativa och liberaler, uteblivna veteranpensionsutbetalningar, banankompaniets etablering, arbetarrörelsens frammarsch och koloniala intressen som skulle leda till en större massaker; det och mycket annat återfinns i Macondos kulisser och liksom Macondo föll Aracataca i viss glömska när det ekonomiska intresset för regionen så sakteliga dog ut.
     Detta sätt att gestalta historia, låta den påverka utan att ta över från berättelsen, är ytterligare en anledning till att Hundra år av ensamhet är en så fantastisk bok och García Márquez en så uppskattad författare. Colombia, för att inte säga hela Sydamerika, får ett eget narrativ oberoende av de av väst approprierade frihetsidealen.
     Rent litterärt är arvet efter García Márquez enormt, i synnerhet sett i ett latinamerikanskt sammanhang. Den i mormoderns blick realistiska vidskepligheten är grunden till det som kallas magisk realism. García Márquez var inte ensam, andra samtida författare som Jorge Luis Borges, Julio Cortazar och Alejo Carpentier rör sig i samma härad, men García Márquez får i allmänhet ses som genrens fader och det var en stor anledning till att han 1982 tilldelades Nobelpriset i litteratur med motiveringen: ”för hans romaner och noveller, där det fantastiska och det realistiska förenas i en rikt sammansatt diktvärld, som speglar en kontinents liv och konflikter”.
     De långa vindlande meningarna i kombination med hur perspektiven på världen smälter samman är också en huvudanledning till att jag är så betagen av García Márquez språkliga stil. En isbit, magneter eller ett litet karamelldjur kan bli något fullständigt magiskt medan spöken, personer som omsvärmas av gula fjärilar eller personer som flyger till himlen för att aldrig återses är det naturligaste i världen. Genom författarens blick tillåts saker att vara mer, mindre eller annat än vad de egentligen är, läsaren inbjuds att se på tingen med nya ögon. Mitt eget skrivande, i den mån man kan tala om ett sådant, har på många sätt bottnat i just det här. Riktigt nöjd blir jag kanske bara om jag med García Márquez omsorg kan sprida ljus över det jag berättar om. Det är inte helt enkelt.
     Hundra år av ensamhet är ett mästerverk litteraturhistoriskt och litterärt, en förebild gällande berättande och en i grunden definierande roman för mig. Var det femte gången jag läste det nu skulle det förvåna mig storligen om det inte blir en sjätte, sjunde och åttonde gång också, inte bara för att jag påminns om den varje gång jag byter tröja eller duschar, tack vare Per Åhlins ikoniska framsida som numer pryder min högra axel, vilket också är anledningen till att jag tycker att boken förtjänar en djupare text än den recension, eller vad man ska kalla det, som jag skrev för snart tolv år sedan.
     Vad jag lärde mig som artonåring? Att livet är svårt, kanske, och att en bok kan sätta outplånliga spår.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns över 1 700 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52 (eller köp en bok från bokönskelistan åt mig). Tack! <3

2 Comments

  1. Jag skrev min C-uppsats om Hundra år av ensamhet och har samma känsla för Garcia Marquez och hans kapacitet för att fängsla läsaren som du. Däremot har jag en speciell kärlek till Ursula och anser att de hundra år som Macondo fanns till helt berodde på hennes kapacitet och inteligens. När hon dog var det slut.

    Hälsningar Birgitta

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!