Adelbert von Chamisso, i översättning av Karin Widegård och Margareta Marin
103 s. Bokförlaget Pontes 1985 (1814)
Så här 200 år senare är det svårt att tänka sig att poeten Adelbert von Chamissos (1781—1838) Peter Schlemihls sällsamma historia var tänkt som en barnbok, trots dess otvetydiga sedelärande budskap.
Peter Schlemihl är en ganska misslyckad person, trots allt (vilket väl gällde de flesta i början på 1800-talet, åtminstone om man skriver med aristokratens perspektiv). När han stöter på en märklig — ja, rent av läskig! — främling som erbjuder honom en bottenlös pengapung i utbyte mot Schlemihls skugga kan han inte motstå bytet. Men, av någon anledning, är skugglöshet ett brott mot all sedlighet och Schlemihl blir trots rikedomarna utstött och tvingas på flykt. Han nöter ner sina skor på vandringarna, och när han köper ett par nya råkar det vara sjumilastövlar. Kors och tvärs springer han över jorden och finner sig till freds i att hänge sig åt studier i naturvetenskap.
Premissen, att någon säljer sin skugga till djävulen (flämt!), är intressant och var det som sålde in boken till mig. Bytesaffärer med hin håle är ett vanligt förekommande motiv, inte minst under romantiken, men vad som byts bort varierar lite. Konsekvenserna av bytet för Schlemihl är å ena sidan klara, ingen vill ha med honom att göra, men varför denna skugglöshet skulle vara så hemsk framgår inte. Köper man det är det väl gott så, men von Chamisso ger ingen som helst ledtråd till varför det skulle vara så hemskt. Jag efterfrågar inte realism i ett romantiskt verk om att sälja sin skugga till djävulen, däremot efterfrågar jag någon typ av trovärdighet eller inre logik, vilket helt saknas.
Nå, Schlemihl byter en superkraft mot en annan — rikedom mot sjumilastövlar — och blir plötsligt till freds. Sensmoralen är glasklar: sök inte lyckan i det materiella eller sociala, sök den i vetenskapen och studierna. Det är i sig ett helt okej råd, antar jag, men krävs det att man skaffar sig sådana superkrafter (eller — vad vet jag — föds rik) faller allmängiltigheten något.
Nej, Peter Schlemihls sällsamma historia är varken särskilt sällsam eller särskilt mycket till historia. Dess ringa längd är om något ett plus, men att den levt kvar, om än perifert, är en gåta och visar väl om inte annat på godtyckligheten i vilka böcker som når oss genom epokerna.