Bim Eriksson
259 s. Galago 2021 (2021)
I en dystopisk nära framtid är god psykisk hälsa inte ett personligt mål utan en plikt gentemot samhället: ”Rent psyke — Min plikt”. Det är utgångspunkten i Bim Erikssons (f. 1991) seriealbum Baby Blue och det är en mycket obehaglig vision.
Betty jobbar på café och köper olycklig musik från en langare, för i framtiden är det naturligtvis olagligt med allt som påminner om nedstämdhet, eller ens tangerar psykisk ohälsa. Det är sådant Folkhälsomyndigheten sysslar med nu för tiden och anställda samhällsvärdar ska rapportera minsta misstänkta misshaglighet. Naturligtvis blir Betty anmäld och får genomgå en behandling. Där träffar hon Berina som öppnar upp en ny värld av motstånd, äkta känslor och djurmasker.1
Lyckohetsen och den märkliga kontrasten mellan psykiskt välmående och någon form av tvång skapar stundtals en obehagligt tryckande känsla som förstärks av Erikssons futurism (där väldigt få verkar ha byxor, underligt nog). Stilen är naiv, men ren, en god dos egensinne, figurerna ser nästan ut som dockor eller leksaker, vilket på sitt sätt förstärker hela bilden av att människorna i Baby Blue behandlas som objekt vars plats i världen konstrueras av någon annan, en förtryckande stat i detta fall.
Baby Blue känns som en början på något större och en välbehövlig invertering av vad lycka till varje pris innebär, särskilt när det faktiskt inte är en dans på rosor alltid. Samtidigt är olycka och elände knappast något som censureras idag, tvärtom skulle jag säga. Med det sagt tycker jag Erikssons serie är en frisk fläkt och inte helt otänkbar svensk dystopi.