Originaltitel: Bítlaávarpið
Författare: Einar Már Guðmundsson
Översättare: Inge Knutsson
Utgivningsår: 2004
Tryckår: 2006
Originalspråk: Isländska
Sidantal: 222
Förlag: Natur och Kultur
ISBN: 91-27-11342-6
Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi är en bok som vuxit väldigt mycket sedan jag läste den. Då gav jag den ynka 3,5 i betyg medan jag idag när jag ständigt återkommit till den och insett dess förträfflighet snarare skulle ge den en fyra eller kanske till och med fem. Anledningen till att jag tar upp det här är enkel: Beatlesmanifestet är en isländsk Populärmusik från Vittula och jag kan inte lova att inte den växer ju längre tiden går (även om få saker i dagsläget pekar på det).
Jóhann Pétursson inleder sin resa genom tonåren någon gång i 60-talets Reykjavik. Han är klassens clown och han och hans kamrater kallas av en kvinna för ”modsslynglar”. Han hyser stora drömmar om ära och berömmelse och han är beroende av musik. Han gör gång på gång uppror mot vuxenvärlden och han och hans kompisar styrs i ganska stor utsträckning av tonåringens irrationella idéer. Mycket är det därför han tappar kontakten med hans stora kärlek Helga och mycket är det därför hans drömmar om berömmelse inte går i uppfyllelse när de startar garagebandet Matchbox.
Men även bokens temata – tonåren, musiken och samhällets förändring – stämmer överens med Populärmusik från Vittula så saknar Beatlesmanifestet en ingrediens som verkligen hade behövts. Lite magi och berättarglädje. Man kan ana, någonstans under ytan, att det finns embryon till det, men det märks alltför lite och det hela känns snarare socialrealistiskt än magiskt realistiskt (vilket jag förstås föredrar). Karaktärerna utvecklas inte särskilt mycket heller, och jag får lite känslan av att de står och stampar, vilket känns rätt tråkigt när både karaktärerna och handlingen har stor utvecklingspotential.
Lyckligtvis är boken rätt rolig och Einar Már Guðmundsson är mycket träffsäker i sina formuleringar. ”Jag kom med andra ord underfund med att metoden att tilldra sig uppmärksamheten var att uppträda blodig och smutsig.” Det är bara ett exempel taget ur sitt sammanhang, men boken är fylld med sådana fullständigt rimliga slutsatser och formuleringar vilket är bokens behållning. Språket är bra och det bådar gott inför framtida läsning av Einar Már Guðmundsson.