Originaltitel: Angels & Demons
Regissör: Ron Howard
Manus: David Koepp, Akiva Goldsman och Dan Brown
Språk: Engelska, italienska och latin
Land: USA
Svensk premiär: 13 maj 2009
Längd: 138 minuter
Det är fantastiskt vilket genomslag Dan Browns bästsäljande romaner har fått. Lite tröttsamt, för även om hans idéer och hans pussel är rätt intressanta så är han en synnerligen tafflig författare och jag har ofta hävdat att hans romaner är så nära filmmanus man kan komma men när de väl blir film visar det sig att det inte är sant. Änglar och demoner är en filmatisering av Browns första bok Angels and demons men trots det en uppföljare till Da Vinci-koden.
Återigen är det symbolforskaren Robert Langdon som ska ut på äventyr och – trots sin komplicerade relation till katolska kyrkan – blir kontaktad av kyrkan för att ett enormt hot är under uppsegling och givetvis finns det ingen som är bättre lämpad än Langdon. Hotet? Ja, CERNs partikelaccelerator i Schweiz har lyckats skapa antimateria som, om det kommer i kontakt med materia, kan skapa en explosion motsvarande 5 kiloton – en bomb som kan utplåna Vatikanstaten. Vem skulle vilja jämna Vatikanen med marken om inte det gamla sällskapet Illuminati? De har dessutom lämnat allehanda spår som bara en illuminati kan följa. Och Robert Langdon förstås.
Det stora problemet är att det är, som sagt, ett rätt intressant pussel men det blir i Browns och Howards händer ganska tramsigt. Replikerna är styltiga och Langdon visar sig ha enormt mycket tur mest hela tiden, förutom när han ska till en plats innan en viss tid då är han alltid där en minut innan det kritiska ögonblicket. Det är så uppenbart att det är tänkt som en spänningshöjande effekt, men det blir fånigt. Det är dock intressant att få en guidad visning genom Rom, som komplement till det jag fick lära mig i Konstvetenskap A (ett litet sidospår: min sambo satt och i förväg listade ut var de skulle enbart med hjälp av de konstledtrådar som lämnas).
Skådespelarnas insats är knappast värd att nämna egentligen. Det är en rad stornamn som gör en insats för världsfreden – Tom Hanks, Stellan Skarsgård och Ewan McGregor – och för mig känns det mest som en dag på jobbet. Ingen gör någon särskilt intressant insats, ingen utmanar varken sig själv eller filmen och därför känns det hela rätt platt.
Änglar och demoner är ingen bra film och det hade jag inte förväntat mig. Den ligger på ungefär samma nivå som Da Vinci-koden och har väl ungefär samma problem. Det hade varit coolare med något mer nedtonat, något mer stilfullt, än den här överdrivna soppan.
1 Comment