Om konspirationer och Dan Brown

I onsdags hade Änglar och demoner premiär och i vanliga ordning förfasades folk över att Dan Brown använder vår värld som spelrum för de märkliga konspirationerna han vävt ihop. På Newsmill finns det i skrivande stund en rad artiklar som tar upp det hela på olika sätt och jag kan inte annat än le i mjugg och – uppenbarligen – skriva ett inlägg om det. För även om jag själv är övertygad om att gränsen mellan fakta och fiktion snarast är värdelös kan jag inte köpa argumenten för att Dan Brown skulle vara en skurk som på olika sätt försöker dupera oss stackars korkade bokläsare. Är det något skurkaktigt han gör så är det att skriva taffliga böcker.

Nej, jag tycker det känns väldigt snedvridet. Varför i hela fridens namn skulle det vara något kontroversiellt med att skriva böcker som utspelar sig i vår värld? Ingen blir särskilt upprörd över den extrema mängden mord som verkar utföras i Ystad och Fjällbacka. Inte ens när Dan Brown skriver ”[r]eferences to all works of art, tombs, tunnels, and architecture in Rome are entirely factual (as are their exact locations). They can still be seen today.” (ur Angels and demons) kan jag bli särskilt upprörd, för lika mycket som författaren har makt att hitta på vad den vill så får hon eller han skriva vad som helst. Även påstå att saker är sanna. Det är liksom en del av skönlitteraturen och kan man inte acceptera det är det nog bättre att gå vidare, syssla med något annat. I det läget tycker jag att man som läsare får tänka själv, fundera över vad det är man läser, vara lite källkritisk om man nu är intresserad av det faktiska och inte vara så snar att lita på allt en författare skriver.

Få gånger blir folk så överväldigade över konspirationer som när de förekommer i populärkulturen. Precis som med märkliga mord och kluvna personligheter så är konspirationer något som är snudd på oändligt överrepresenterade i böcker och på film. Stellan Skarsgård sade någon gång att han inte trodde på konspirationer i verkligheten eftersom det finns alldeles för mycket som kan gå fel. Det ligger något i det. Men vi vill se intrikata nätverk som osynligt agerar bortanför radar och vi vill, när berättelsen är slut, fundera vidare på om det faktiskt kan vara så. Det fantastiska i en konspiration, en nära nog romantisk idé, är lockande. Vem skulle inte vilja avslöja att något stort är på gång? Få stora saker är på gång och är de på gång kan vi med stor sannolikhet räkna med att det inte är de konspirationer som vi ser på film eller läser om i böcker.

Så, gott folk, jag ber er: ska ni se eller läsa om konspirationer, ta ett steg tillbaka, fundera på vad det är ni ser. Det blir lite enklare för alla så. Låt er underhållas och visa att ni kan se bortom de ”sanningar” som erbjuds. Det finns få sanningar i vilket fall och finns de är det knappast i Dan Browns skönlitterära böcker.

Första besöket?

På Ackerfors.se finns runt 2 000 artiklar. Vet du inte var du ska börja har jag sammanställt en lista med artiklar att läsa.

Tyckte du att artikeln gav dig något?

Swisha gärna ett litet bidrag till 0739 26 61 52, köp min bok Om drömmar och rastlöshet, eller köp en bok från bokönskelistan åt mig. Tack! <3

4 Comments

  1. Jag instämmer helt! Jag har dock slutat bli indignerad över folks inställning till det här och nu är det mer roligt. Det känns uppfriskande att någon skriver något som gör folk upprörda på det här sättet. Om Dan Brown lyckas göra folk upprörda genom något av det här slaget är det ett tecken på att de upprörda lever i något slags vanställd förenkling av verkligheten.

    1. Ja, det skulle spara folk så mycket energi om de hade en nyktrare bild av verkligheten (och framförallt verkligheten i förhållande till kulturen).

  2. Jag tycker det finns en viss problematik i att komma med osanning. Jag kan inte riktigt se vad det ska tjäna till att först påstå att allt i ens böcker är helt korrekt, men sedan blatant ignorera detta och fabricera massor av fakta. Allmänheten är tillräckigt obildade redan som det är, liksom. Att det faktiskt kryllar av folk som köper Dänickens teorier och Phantom time-hypotesen är liksom sorgligt i sig, det blir inte bättre av att folk sväljer Dan Browns skit, oaktat om det är avsett att vara skönlitteratur eller ej.

    1. Författare bygger upp en stämning på olika sätt. Dan Brown gör det på enklast möjliga (skriva att allt är sant) medan W.G. Sebald gör det genom att lägga in fotografier i sina texter. För det är så jag ser det, det handlar om stämning (på samma sätt som Star Wars använder ”Long time ago in a galaxy far far away” vilket vore poänglöst med ditt resonemang). När jag läser en Dan Brown-roman (vilket var ett tag sedan och jag lär inte läsa fler) går jag in med inställningen att allt är sant men så fort jag lägger ifrån mig boken vet jag att det är fiktion jag läst och har på så sätt fått ut det mesta av boken utan att varken luras eller uppröras.

      Man kan inte skylla att folk är obildade på populärkulturen eller Dan Brown. Just det är ju ett problem oavsett var man rör sig och kanske bygger mest på bristen på källkritik (jag har fått för mig att folk egentligen inte är obildade, de har bara lärt sig fel saker).

Frågor, tillägg eller invändningar? Lämna en kommentar!