Amanda Montell, inläst av Ann Marie Gideon
8 h 21 min. Harper 2021 (2021)
Vad krävs för att man ska sugas ner i något av alla konspiratoriska kaninhål? Svaret på den frågan är mer komplext än vad vi gärna erkänner. Jag känner mig själv förhållandevis immun mot det sektliknande, men efter att ha läst författaren och lingvisten Amanda Montells (f. 1993) bok Cultish inser jag att det snarare är så att jag kanske inte hamnat i skottlinjen när jag varit som mest mottaglig. Framför allt är det en fråga om språkliga metoder, mer eller mindre medvetet använda, som skapar förutsättningarna för det kultlika.
Men låt oss börja med titeln. “Cultish” går att förstå både som något som liknar en kult, men tonvikten i boken ligger snarare på “Cultish” som ett språk (jämför med “English” eller “Swedish”). Montell argumenterar på goda grunder för att det är ett särskilt språkbruk som möjliggör att människor, frivilligt eller ej, hänger sig åt en grupp på detta sektlika vis. Nya termer, egna betydelser av etablerade ord, vi och dom-tänkande, känslan av att man måste delta till fullo och att inte göra det innebär bestraffningar, och det kanske kraftfullaste verktyget: “tankeavslutande klichéer” (“thought-terminating clichés”), meningar som omöjliggör fortsatt resonerande.
För att föra fram sin poäng tittar Montell på fem olika typer av sekter och sektliknande sammanslutningar: religiösa grupper (scientologerna) och självmordskulter (Jonestown och Heaven’s Gate), “självhjälps”-nätverk (Synanon och NXIVM), nätverksförsäljning och pyramidspel, hälsonätverk (SoulCycle och CrossFit) och slutligen internetbaserade grupper som QAnon eller kopplade till särskilda influencers. Det är, naturligtvis, en rejäl gradskillnad mellan dödskulter och influencers och Cultish förstås nog bäst i en amerikansk kontext där drömmarna är stora och de offentliga nätverken svaga. Poängen är inte att jämställa dessa kultlika sammanslutningar utan att visa på hur samma verktygslåda används oavsett vad som är ledarnas bevekelsegrunder och slutmål.
Det är lätt att bli cynisk, Montell skriver själv att hon trodde arbetet med Cultish skulle göra henne avtrubbad och misstänksam, men efter att ha läst boken är det en annan känsla som infinner sig. Kultpotentialen och –risken finns överallt, hos alla, och det är eventuellt en bra sak. Vi behöver varandra. Vad vi däremot inte behöver är starka ledare som manipulerar oss till blind lydnad. Genom att känna igen språk och metoder kan vi känna igen kultambitioner när vi ser dem. Men också, viktigt att understryka, känna igen när de saknas. Flera gånger under läsningen kommer jag att tänka på Mia Birdsongs fantastiska How We Show Up (2020). Birdsong skriver om hur man skapar positiva relationer i nya och oortodoxa konstellationer. Raka motsatsen till det Montell skriver om, med andra ord. Men de skriver om samma saker, om än från olika håll och jag tänker att det är två böcker som lämpar sig väldigt väl att läsa tillsammans.
Montell skriver också på ett väldigt tillgängligt sätt. Det är ett allvarligt och komplext ämne hon presenterar, men hon gör det både med viss humor och utan att förenkla så att det hela blir banalt. Tvärtom väcker hon medkänsla, inte med kultledarna men med de som blir lockade av dem. Vi är människor med svagheter och ömmande sår och i rätt sammanhang kan vi blomstra. I fel sammanhang är det bara de i toppen som gynnas. Det gäller att se skillnaden.