Isabella Nilsson, omslag formgett av Marie Pettersson
160 s. Ellerströms 2025 (2025)
Livet och litteraturen skiljer sig åt på åtminstone ett avgörande vis som gör dem närapå omöjliga att missta för varandra: livet saknar den struktur som ger litteraturen möjlighet att ordna berättelsen och till slut sätta punkt under någotsånär tillrättalagda former. Även det mest ordnade livet har ett mått av kaos som inte ens den mest kaotiska litteraturen förmår efterlikna. Med det sagt kommer författaren Isabella Nilsson (f. 1989) i sin märkliga, spretiga Tomhet och ömhet livet ganska nära.
Boken består av etthundra texter, vissa essäistiska, andra på vers och ytterligare några som nästan går att beskriva som mikronoveller. Alla bidrar de till författarjagets sökande efter svaren på livets stora frågor, något som hon naturligtvis inte finner. Hon och hennes älskare, eller vad han nu är, får aldrig riktigt styrsel på tillvaron och pendeln rör sig mellan titelns abstrakta ord: tomhet och ömhet. Det är rörigt och svårt. “Den dag min älskare börjar uppvisa det allra minsta tecken på verklighetsförankring har jag all anledning att känna oro”, skriver hon, något som fyller kärleken med betydelse och kanske den största skillnaden mellan begynnande kärlek och icke-kärlek.
Som författare är hon också i allra högsta grad i språkets våld. Verklighetsflykten räcker bara så långt, för även om det nog går, om än med möda, att tänka sig en tillvaro utan språket har alla skrivande personer för all framtid valt bort den.
Orden smyger sig förbi mitt papper i små grupper om två, tre rimpar åt gången. De leker något slags lek och tror att jag inget märker. Leken verkar gå ut på att tassa så nära pappret som möjligt utan att fastna på det. Hur de räknar poängen vet jag inte. De tisslar och tasslar och tjuter då och då till av skräckblandad förtjusning när pappret fladdrar till lite i vinddraget från köksfönstret. Jag låter dem hållas, även jag har ett hjärta i kroppen.
Denna, den fjärde texten i boken, ringar för mig in mycket av det Tomhet och ömhet står för. En balans mellan hjärtat och värvet, mellan livet och en författares position i det. Och det är så oerhört uppfriskande att inom samma pärmar ena stunden hitta närapå tramsdikter, som “Kärleken kommer och kärleken går// och skiter väl i hur de älskande mår” eller “mjölken går ut den sjätte// själv går hon sällan ut”, för att i nästa stund lockas med i miniessäer om Roland Barthes eller Paul Auster och sedan snubbla med ansiktet före in i livets och känslornas obönhörlighet.
Det finns i princip ingenting i Tomhet och ömhet som jag inte tycker väldigt mycket om. Den är kort, lätt att missa i sin ringa storlek, men rymmer så mycket som inte speglar, men åtminstone påminner om hur det är att befinna sig i min hjärna. Tredubbla medvetandeströmmar som flätas samman som en DNA-spiral med ordlekar, stora tankar och känslor.