Matt Dinniman, inläst av Jeff Hays
13 h 31 min. Audible Studios 2021 (2020)
I amerikanske författaren Matt Dinnimans succéartade böcker Dungeon Crawler Carl kommer apokalypsen i allra högsta grad vara televiserad (intergalaktiskt). I första delen får vi lära känna Carl och hans ex-flickväns prisbelönta utställningskatt när de kastas in i ett datorspelsliknande reality-program, och i grunden rör det sig om en Liftarens guide till galaxen-liknande satir över tevespelslogik och influencer-hets.
Från en sekund till en annan har utomjordingar tagit jorden i besittning för att omstrukturera den till en enorm arena i arton våningar där bara en kan stå som ensam överlevande när tävlingen är slut. Allt sänds naturligtvis direkt, med möjlighet för åskådare att följa och sponsra särskilda “deltagare”. Av en slump blir Carl och katten Princess Donut inte krossade i ett husras utan slussade in i arenan. Förutom det förskräckliga i att bara tio miljoner personer tycks ha överlevt och att allting är för bisarrt för att vara på riktigt, finner de sig (lite för) snart i den nya tillvaron. Nu ska de bara komma underfund med hur allting fungerar och vad de behöver göra för att överleva så länge som möjligt.
Dinniman tar fasta på mycket av det som präglar 2010- och 2020-talens medielogik. Till ytan tycks showen vara som ett enormt multiplayer-spel, tänk World of Warcraft eller Fortnite. De kan gå upp i level, de får prylar med egenskaper och känner de sig förvirrade kan de försöka få hjälp av en tutorial. Samtidigt görs spelet intressantare, eventuellt, genom olika achievements och lootboxar (lådor med slumpat innehåll, ökända för att lura till köp genom opakt system för innehåll). Grundidén Dinniman tar fasta på är inte helt dum, för just dataspelslogik liknar inte mycket annat och bjuder i mötet med verkligheten på kulturkrockar, i brist på andra ord. Potentialen att underhålla mig är stor.
Tyvärr funkar det inte riktigt för mig. För det första är huvudpersonen oerhört platt. Eventuellt är det med flit, som en young adult-figur vars glatta yta läsaren kan spegla sig i, men det faktum att han dels finner sig i situationen så lätt, med bara ett par synapser ägnade åt världens undergång, dels är på tok för företagsam för att fungera som den knäppa världens satiriska motvikt. Där Arthur Dent i Liftarens guide till galaxen tar tid på sig att komma ikapp sina nya förutsättningar och vars inkompetens bjuder in läsaren, blir Carl aldrig riktigt relaterbar eller intressant. Jag hade mycket hellre kastat in Arthur Dent i Dinnimans dungeon.
För det andra, och det större problemet för mig med boken, är att jag aldrig riktigt blir överraskad eller engagerad. Jag försökte gå in i bokens värld utan förutfattade meningar eller spoilers. För mig tycks det som om Dinniman aldrig riktigt försökt göra det svårt för sig, all frukt är lågt hängande, så att säga. Satir som format bygger så mycket på att inte helt och fullt motsvara förväntningarna, ruset i att uppleva bra satir bygger så mycket på att inte bara bekräfta utan också vidga betraktarens vyer.
När det så till slut stod klart att första boken heller inte är avslutad, bara en exposé över förutsättningarna, så slocknade mitt intresse att läsa vidare nästan helt. Serien är långt ifrån briljant, men jag kan se hur man kan bli underhållen och förströdd och det kan är inte fy skam. I synnerhet inte med Jeff Hays, magnifika inläsning. För egen del krockar upplevelsen av Dungeon Crawler Carl dock alltför mycket med poängerna jag upplever att Dinniman vill göra. De nio efterföljande böckerna får förbli olästa.